Poker i framtiden

Är detta den pokermotståndare vi kan vänta oss under 2012? "Big Tony" kan du möta heads-up på skärmen om du slår dig ned framför någon av alla de nya pokermaskiner som nu är på väg att installeras på kasinogolven...

 

 

Pottdelningsetikett?

I sin bok "Farha on Omaha" tipsar Sam Farha, tvåa i VM 2003, om hur han och pokerkollegorna då och då delade på stora potter under privata sittningar. Hade någon gått all-in och fått syn, kunde de två inblandade innan några kort vändes upp enas om att dela enligt kortoddsen: visade sig sedan t.ex. A ha överläge med tre mot ett gentemot B, tog A 75% av potten och B 25% av potten. Onekligen en viss rättvisa, inte minst när det gäller dessa eviga slantsinglingar!

 

 

CITATET

Du vill inte ha glada och nöjda motspelare. Du vill ha motspelare som är antingen avundsjuka eller irriterade.

Proffsspelerskan Cat Hulbert i sin bok "Outplaying the Boys"

 

 

Kortkuriosa

Kortet hjärter sex har av tradition kommit att symbolisera trofasthet ända in i döden, och det efter en speciell händelse i historien. Efter att Jakob II av England avsatts från tronen 1688 av Vilhelm av Oranien, erbjöds överste Richard Grace som varit en av Jakobs främsta anhängare kapitulation på förmånliga villkor. Grace skrev då ned sitt svar på baksidan av en hjärtersexa – på den tiden tryckte man inte mönster på baksidorna, och inte heller hade man som du ser av denna gamla hjärtersexa uppfunnit vare sig hörnbeteckningar eller rundade hörn – och gav det till förhandlaren marskalk Schomberg: "Säg till Eder herre att jag föraktar hans erbjudande; och att ära och samvete för mig är dyrbarare än alla de rikedomar och titlar en furste kan erbjuda."

 

 

En på 15 MILJARDER!!

Det är inte bara utdragningar som inträffar i poker, utan även mirakel i andra riktningen – och här är en svårslagen "goodbeat story": i maj 1994, under ett cashgame i seven card stud inne i pokerrummet på The Mirage i Las Vegas, fick Alec Hemstreet från Tucson i Arizona royal straight flush i två givar i rad! Chansen för det? Cirka 1 på 15 MILJARDER. I jämförelse är det statistiskt betydligt sannolikare att du själv ska träffas av blixten under 2012.

 

 

Han kastade A-A!

På en av Stockholms svartklubbar på 1990-talet gjordes en omtalad läggning av A-A i ett cashgame – och som kostade både medspelare och åskådare flera tusenlappar.

     Före floppen har alla lagt sig ända till och med knappen. Lilla mörken höjer, och stora mörken – en svensk pokerveteran som jag här låter förbli namnlös – deklarerar ”Då slänger jag mitt par i ess” och kastar sina kort.

     ”Du lägger väl inte ett par i ess heller!” protesterar de andra vid och runtom bordet, men veteranen insisterar på att det var exakt vad han precis gjorde. Hans kort är dessutom lätt identifierbara, så det blir en rejäl vadslagning om saken… varpå veteranen faktiskt visar upp ett kastat par i ess! Det kostade honom visserligen potten just då, men gav honom mer än tjugofalt igen på vadslagningen efteråt.

     Man får onekligen beundra smarta pokerspelare av det slaget, som inser när det går att göra pengar i en gynnsam situation!

För en vecka sedan tog jag ett okristligt tidigt flyg från Gibraltar till Sverige. Huvudanledningen var att besöka Svenska Pokerförbundets årsmöte som hölls i Stockholm i söndags. Det har nu gått ett par dagar och jag har fått lite perspektiv på detta väldigt intensiva möte som avhandlades på ganska exakt fyra timmar. Inför mötet skapades en väldig debatt hit och dit och vår redaktör Johan "taktfast" Jäger försökte avhandla det viktigaste i en av våra nyheter. Väl på plats kändes det lite som en återträff på gymnasiet, med väldigt många bekanta ansikten och vänner. Däribland Dan Glimne som blev mötets ordförande och Ola Brandborn, samt Johannes "Stripps" Thorén som är en av våra mer aktiva medlemmar.

 

Till styrelseordförande valdes Mauritz Altikardes som är entreprenör och driver flera egna bolag inom pokerbranschen. Jag tror att de flesta hade kunnat gissa hans yrke bara av att höra honom tala och se honom agera under mötet. Det var med en självklar pondus och handfast agerande som han såg till att både bemöta kritik och hantera mer besvärliga situationer som uppstod. Som ett exempel på sådan situation var när Shahin Baharan skulle kandidera till den tidigare väldigt misskötta rollen som kassör. Eftersom mötets första timme handlade mycket om hur misskött förbundets kassa är, och hur det kan ha försvunnit väldigt mycket pengar så är det kanske inte helt lämpligt att presentera den nya kassören som ska få ordning på förbundets ekonomi med orden:

 

-"Jag är 23 år och iranier"

 

När det även framgick att förutom att vara en väldigt duktig pokerspelare så innehar Shahin ingen ekonomisk utbildning så var det många i lokalen som olustigt srkuvade på sig i sätena, och som drog en djup suck av lättnad när Fredrik Götesson återigen valde att kandidera (efter att först ha dragit tillbaka sin kandidatur för att snabba på processen). Här såg vi handlingskraften i Mauritz som snabbt fick Shahin att dra tillbaka sin kandiatur. Att Shahin förhoppningsvis har en hel del att tillföra förbundet i och med sin erfarenhet just som onlinespelare med poker som profession är en helt annan fråga och i hans roll som ledamot kan nog detta bättre tas tillvara.

 

Av dem som valdes in styrelsen har jag bara träffat tidigare nämnda Fredrik Götesson och Jens Jadbäck som blev invald som ledamot. Den sistnämnda är oerhört driftig och har bl.a. genom den pokerturneringsserie som han anordnat bland liveklubbarna en väldigt bra kunskap som jag tror kan tas tillvara. Han har dessutom på bl.a. Aftonbladets bloggsida drivit en väldigt aktiv kampanj mot det svenska spelmonopolet, där jag är säker på att han är en tillgång för alla som är oroliga för framtiden på det området. Det faktum att flera i styrelsen har anknytningar till olika spelbolag var en diskussion som inte märktes så mycket av under själva mötet, men som däremot var en väldigt stor fråga på alla bloggar och många forum inför mötet. Även jag var väldigt osäker in i det sista. Dock tror jag att det faktum att man representerar 4-5 olika bolag är av stor vikt då de kommer balansera varandra (till skillnad mot om man bara representerat en pokersite). Dessutom med vetskapen att styrelsen har ögonen på sig så kommer de förhoppningsvis vara väldigt försiktiga framöver för att ens skapa minsta lilla fråga om jäv. Det var i alla fall den uppfattningen jag fick.

 

Vad som händer framöver är väldigt svårt att sia om och hur det kommer påverka. Jag har redan fått frågan från en del medlemmar vad det här betyder. Helt klart är att det är svårt att få förbundet att vara sämre skött än de senaste åren. Något som bl.a. bevisas av det extra årsmötet som kommer hållas i augusti där frågan om tidigare misskötta bokslut ska behandlas, samt frågan om tidigare styrelser ska få ansvarsfrihet. När det gäller en av förbundets tidigare stora akilleshälar, nämligen informationen så är jag övertygad om att med ett energiknippe som Lina kommer det bli mycket bättre på den biten. Vi kan redan se på förbundets hemsida att alla nya i styrelsen är presenterade och att ett datum för nästa styrelsemöte är inbokat om 2 veckor.

 

- Läs alla presentationer här 

 

När det kommer till SM är jag även där positiv till att en som själv har erfarenhet av att ordna stora turneringar och ett stort kontaktnät styr skutan. Sannolikheten för att vi får samma fiasko som det senaste året känns inte jättestor, helt enkelt eftersom det intryck jag fick av Mauritz är att han inte är en man som kommer godkänna ett misslyckande utan kommer göra allt han kan för att det blir så bra som möjligt. Dock gäller det även att lyckas ena många av landets mindre klubbar nu för att nå en riktig framgång. Jag är optimist och hoppas verkligen att det kommer gå bra med bl.a. Jens erfarenhet, men samtidigt så är det helt klart så att många klubbar idag känner sig överkörda och inte riktigt representerade i den nuvarande styrelsen. Det är ett förtroendearbete som kommer kräva en del jobb. Dessutom är det viktigt att man åtminstone kan få lite stöd av onlinespelarna som hittills varit måttligt imponerade och intresserade av det som förbundet håller på med. Troligen eftersom en seger för förbundet på livepokersidan kan innebära en beskattning av pokervinster.

 

Det leder till den sista, och enligt mig en av de viktigare frågorna, nämligen den om en framtida omreglering av den svenska spelmarknaden (som Dan Glimne hade sagt så är marknaden redan reglerad, men inte på ett sätt som han och många med honom gillar, nämligen med en enda licensierad aktör för poker, Svenska Spel). Det torde inte vara någon hemlighet att jag personligen tror att en reglerad spelmarknad, med Danmark som en eventuell förebild där det finns flera licensierade och legala alternativ för pokerspelare är det minst dåliga alternativet framöver. Detta är en fråga som det kommer kräva lobbying för att få igenom, då det senaste förslaget från regeringen bl.a. innehöll ett totalförbud mot poker och IP-blockering av utländska sidor, liknande den modell som nu finns i Norge. Även om merparten av styrelsen verkar övertygade om att man har gott om tid på sig är jag inte lika övertygad, något jag även tog upp under mötet.

 

Anledningen till att man inte gick vidare med förslaget senast det var på tapeten var att man inte "vågade" göra något ett år innan ett val. Nu har det dock börjat sippra ut information om att det finns en majoritet i riksdagen för att diskutera licensiering och ta upp frågan igen. Jag är rädd för att när det väl börjar hända kommer det gå snabbt, och då måste även förbundet vara redo att agera snabbt. Det fungerar inte att ha den inställningen som jag ibland anade att;

 

 "Vi tar det när det kommer, det kommer inte ske något i år".

 

Problemet är att vi pokerspelare inte på något sätt sätter agendan och när politikerna rör på sig bör de redan veta ståndpunkten bland den remissinstans som Svenska Pokerförbundet trots allt ser sig som. Jag hoppas att denna grupp har möjlighet att påverka politikerna, men om det är någon farhåga jag har inför framtiden med den nuvarande styrelsen är det just denna. Jag hoppas att jag blir motbevisad där.

 

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den långa tiden sedan mitt senaste inlägg. Jag har inte riktigt kommit in i rutinerna som trebarnsfar än och dessförinnan var det en lång semester i Sverige. Nu har dock Dan Glimne kommit hem från sin semester och jag känner att det helt klart är dags även för mig att sätta fingrarna till tangentbordet och fundera över framtiden. Det har under en lång tid varit ganska tyst på spelområdet i Sverige. Alliansen vågade inte ta tag i frågan innan valet och de gamla förslagen om IP-blockering och andra hemskheter har liksom fallit i glömska hos det stora flertalet. Detta trots idoga försök från bl.a. superbloggaren Jens Jadbäck och Ola Brandborn.

Nu verkar det dock börjar röra sig återigen bland politiker och det verkar enligt tidningsuppgifter finnas en majoritet för en reglering av spelmarknaden. Detta betyder även att vi som brinner för pokern och dess vara i Sverige även måste börja fundera framåt. Efter många år av tynande tillvaro verkar det som om det kommer bli drag på Svenska Pokerförbundets årsmöte i år. Detta kommer gå av stapeln den 26:e februari i Stockholm och det är väldigt många mer välkända pokernamn som valt att öppet annonsera att de kommer åka dit för att göra "ett sista försök". Några av dessa är min bloggkollega Dan Glimne, vår nyhetschef Johan "taktfast" Jäger och vår f.d. moderator Johannes "Stripps" Thorén, men listan kan göras ganska lång.

Eftersom jag ogillar att andra tar beslut åt mig utan att jag kan göra något åt det kommer även jag att lämna min trygga tillvaro här i Gibraltar och åka upp till ett iskallt Sverige för att göra min och er medlemmars röst hörd även från PokerStrategy.coms sida. Jag uppmanar även de som har möjlighet att själva åka dit att göra så. Det kan vara den sista möjligheten vi har att skapa en stark lobbygrupp som kan ta tillvara de intressen vi pokerspelare har, eller åtminstone försöka få till ett svenskt mästerskap på svensk mark.

För er som inte har möjlighet att delta, passa gärna på att kommentera här vad för frågor ni vill att vi som åker dit ska framföra.

 

 - Här kan ni läsa mer om Svenska Pokerförbundet på deras hemsida.
•  

 

Pokeråret 2012 är igång, och jag har bland annat besökt International Casino Exhibition i London, Europas största gamblingmässa. Var så god – PokerStrategy.com och jag bjuder på ett exklusivt bildsvep!

 

 

Självklart börjar jag med poker, och inom det ämnet var det främst onlinepoker som stod i fokus. Upplevelsen på nätet går bland annat i riktning mot att – så långt tekniken ännu tillåter – komma allt närmare liveupplevelsen, med användande av inte minst förfinade avatarer:

 

 

Och ett annat fenomen som kommer på bred front och av en del entusiastiska förespråkare sägs bli dominerande inom onlinepoker om bara något år eller två, är spel via mobilen:

 

 

En nackdel där är dock att även med en mycket stor skärm på mobilen är det svårt att "få plats" med fler än fem eller sex spelare totalt! I gränslandet mellan livepoker och onlinepoker hittar man sedan de helelektroniska pokerborden där korten och markerna bara existerar på skärmarna:

 

 

Trots att sådana funnit i flera år har de dock aldrig blivit någon större framgång – men två fördelar de har är att inga tekniska misstag kan begås, som att någon betar fel i potten, och att det tack vare automatiken är möjligt för ett kasino att arrangera spel med lägre insatser än i vanlig livepoker. Nackdelen är dock att många med mig saknar den taktila njutningen i att fysiskt hantera kort och marker!

 

En välbehövlig nyhet som lanserades av spelkortstillverkaren Modigliano var färdiga sittplatskort, som kommer att underlätta arrangerandet av pokerturneringar:

 

 

Och vad sägs om de färgglada dealerknapparna som företaget Sun-Fly plockat fram, som exempel på att det numera går att trycka i princip vad som helst på sådana? Klart mera tilltalande än de vanliga vita hockeypuckarna...

 

 

Den "världens största pokerturnering" som jag tidigare skrivit om, och där det är tänkt att de 3000 som hamnar i pengarna ska drabba samman live på Wembley Stadium i London, är nu spikad att äga rum nästa år – alltså 2013 – och fick stor reklam på ICE:

 

 

Något annat vi kommer att få se i en nära framtid, och som både höjer säkerheten på kasinona och kommer att medföra ögonblickliga och kontinuerliga chipcountuppdateringar i pokerturneringar, är marker med inbyggd elektronik för så kallad RFID-tracking och som "läses" i realtid av sensorutrustade bord:

 

 

Fortsatt uppfinns det nya pokervarianter som de förhoppningsfulla kreatörerna tänker sig att få utplacerade på kasinogolven. En av dessa var "21Up Stud", en form av poker med tre kort och inslag av blackjack eftersom dealern faktiskt kan spricka:

 

 

En mera intressant variant var Shootout Poker, med nymodigheten att deltagarna faktiskt inte bara spelar mot "banken" utan även mot motspelarna, vilket självklart öppnar för sådant som bluffar efter rivern med mera:

 

 

Och WPT passade på att sponsra dessa unga kvinnor, där de hade uppgiften att gå runt på mässan och dela ut tidskriften Gambling Insider:

 

 

Nå, utöver poker då? Det finns självklart inte utrymme här för ens en hundradel av årets nyheter, men en kul och lite udda sak var ett elektroniskt, "förseglat" roulettespel där det vinnande numret drogs med bollar som i lotto och inte med hjälp av ett hjul av klassiskt slag:

 

 

Elektroniserandet går igen även inom blackjack, som i detta speciella bord där fysiska kort visserligen delas ut...

 

 

... men inte får vidröras av spelarna; i stället är bordet försett med sensorer så att de kort som delas ut genast visas på individuella skärmar, och där man sedan satsar sina virtuella marker:

 

 

När det gäller spelautomater är "branding" numera allt och inget verkar längre vara heligt: vad sägs om en bandit med motiv hämtade ur Sagan om Ringen?

 

 

För att inte tala om att såväl Playboy som Penthouse numera också återfinns i banditformat:

 

 

Och varför nöja sig med ordinära pokermarker när det går att tillverka små konstverk som dessa, av Bourgogne & Grasset?

 

 

På tal om konstverk förekom det i många montrar att unga kvinnor hyrts in och klätts upp i spelrelaterad utstyrsel, som denna "jokerflicka":

 

 

Men spel inspirerar också konstnärer till riktiga verk, som detta tredimensionella "spelkort" med äkta tyg och metallspännen och av fransmannen Manitof:

 

 

Priset var ett antal tusenlappar – i euro – det kan jag lova... men kanske är det värt det, i alla fall om man nu äger till exempel ett kasino och vill dekorera väggarna?

 

Håll tillgodo – och på återseende!

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet.     

Det finns två slags poker, om man nu ska bli lite vass i tonen: nätpoker, och så den riktiga, dramatiska, öga-mot-öga, balls-to-the-wall-varianten – livepoker.

 

I grunden inget ont om nätpoker; jag spelar ofta på Unibet och trivs med det, av många skäl. Bara några sekunder bort finns ständigt spänning samt det som numera med ett nymyntat ord kallas "moneytainment"; och jag ställs även där inför de klassiska besluten (checka, lägga mig, beta ut, syna, höja, checkhöja?) och den lika klassiska ångesten (har hon eller har hon inte vad hennes betande påstår att hon har?). Poker är i grunden poker.

 

Men ändå. Som amerikanska pokerproffset Phil Hellmuth så träffande formulerat det: "Om du har tjänat alla dina pengar på Internet, så har du inte spelat riktig poker."

 

Det är i de personliga mötena som vi får uppleva alla de nivåer på vilka vi människor är kapabla att kommunicera med varandra, och då inte minst vad det gäller att sända ut och uppfatta subtila signaler. Bara ett exempel: att höra en rolig historia berättas över telefonen, eller få den i ett mejl, är avgjort en mycket mindre engagerande upplevelse än att höra samma historia dras av en skicklig standupkomiker eller av en driven middagstalare, med kroppsspråk, understrykande gester och dramatisk mimik.

 

Poker, när det är som bäst, är och förblir ett sublimt spel mellan fysiskt närvarande människor. Det var så det en gång uppstod; och det är så det ska upplevas när det är som bäst.

 

Kanske – förmodligen – kommer vetenskapen att i framtiden ge oss robotar som kan sitta med vid bordet och inte bara hantera kort och marker utan även meddela sig verbalt. I februari i år mötte superdatorn Watson i två specialprogram i amerikanska Jeopardy de mänskliga motståndarna Brad Rutter och Ken Jennings. Och det var inte vilka två slumpmässigt valda motståndare som helst, utan de stormästare som i den showen genom åren vunnit mest pengar respektive flest program i rad.

 

Trots att Watson gjorde sig skyldig till en del fullkomligt idiotiska språkliga missförstånd, vann datorn utan större problem... delvis också hjälpt av att den tillämpade smarta matematiska bettingstrategier på såväl dubbelchanserna som finalfrågorna. Men Watsons riktigt starka sidor var tillgång till fyra terabyte data i RAM-minnet samt processorer kapabla att hantera information motsvarande en miljon böcker per sekund, och inte någon förmåga till semantisk inlevelse. Ännu är det de facto mycket, mycket långt kvar till datorer som kan uppfatta nyanserna i verbal kommunikation – och ännu längre till att de dessutom ska kunna ta till sig kroppsspråk och andra mikrosignaler.

 

När du ser dina motspelare i ögonen, kan studera deras hållning, rörelser och hur de använder ögonen, lyssnar på nyanserna i röstlägen och ordval, observerar hur de hanterar sina kort och marker, först då blommar poker upp och blir det spel det är avsett att vara. Faktum var att man inte behöver gå långt för att hitta röster som backar upp den åsikten:

 

"Nätpoker jämfört med livepoker är som gokart på Grönan jämfört med Formel Ett." Det är svenske proffsspelaren Nalle Hedlund som vädrar sina åsikter.

 

"Man kan inte vinna med bara matematik. Man måste lära sig att spela mot de spelare man konfronteras med." Det är den ryske stjärnan Ivan Demidov, tvåa i Main Event i WSOP 2008, som kommenterar just livespelandets villkor.

 

"Poker är avsett att vara ett spel med bluffar ansikte mot ansikte och djärvhet. Utan den mänskliga kontakten förlorar spelet i känslor och empati, och blir lika sorgesamt som patiens." Det är – faktiskt – en ledarskribent i brittiska dagstidningen The Times den 2 juli 2005 som kritiserar onlinepoker.

 

"Spela med en människa blott en timme, och du lär känna honom bättre än om du konverserar med honom ett helt år." Här är det den grekiske filosofen Platon (ca 427-348 f.Kr.) som – mer än två årtusenden före Internets tidevarv – delar med sig av tidlösa erfarenheter.

 

En annan men lika giltig erfarenhet är att i livespel kan du förvränga verkligheten på ett helt annat sätt för dina motspelare än vad du kan online. Poker handlar ju som jag redan framhållit om att iaktta de andra vid bordet; att ”spela mot människor, inte med kort”, som otaliga utövare uttryckt det. Spelet utgör en studie i psykologisk krigföring, i att manipulera de andra, i att skapa osäkerhet och fruktan, i att få dem att se monster i mörkret under sängen. Här är ett citat av britten Anthony Holden, berömd för sin dokumentärskildring "Big Deal":

 

"Online är det svårt att krypa under huden på någon annan och reta upp den personen med subtila medel, som man kan i verkliga livet."

 

Läser man några av de bästa dokumentärböckerna och biografierna inom poker som skrivits, som "Big Deal", "The Biggest Game in Town", "Positively Fifth Street", "The Godfather of Poker", "For Richer, For Poorer", "The Man Behind the Shades" och "Poker Nation", påminns man också om vad poker egentligen är: ett spel mot andra människor, öga mot öga, i all sin grymma fascination och för insatser som enstaka, sällsynta gånger bokstavligen talat kan gälla livet. Inget virtuellt spelande på nätet kan någonsin mäta sig med de adrenalinpumpande upplevelserna, mot andra av kött och blod. Man finner sig osökt reflektera över exakt vad för slags självbiografier dagens kända onlinespelare en gång kommer att lämna efter sig, efter åratal av stirrande på tjugofyratumsskärmar med ett tangentbord i knäet och i avsaknad av den mänskliga faktorn. Det är i alla fall inte fascinerande och läsvärda böcker i stil med de ovan uppräknade, det kan jag garantera.

 

Som sagt, onlinepokerpoker har sin plats; men länge leve poker när spelet är som bäst – live!

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet.     

Ändringar på livecashlistan för 2011

Svenske Victor Wessmans placering i Master Classics of Poker i Amsterdam nyligen ritade om tio-i-topp-listan över svenska liveturneringscashar för 2011, som därmed ser ut så här (med alla vinster konverterade till dollar i penningvärdet just då). Segrare är markerade med halvfet text:

 

(1) Alexander Anter (etta i WSOP Event nr 56), 777 928 $

(2) Martin Jacobson (tvåa i EPT Deauville), 762 185 $

(3) Michael Tureniec (etta i EPT Köpenhamn), 679 244 $

(4) Per Linde (tvåa i EPT Köpenhamn), 449 740 $

(5) Lukas Berglund (etta i WPT Barcelona), 327 546 $

(6) Martin Jacobson (fyra i EPT Berlin), 327 337 $

(7) William Thorson (trea i Bellagio Cup VII), 288 350 $

(8) Mattias Bergström (femma i EPT London), 242 263 $

(9) Victor Wessman (trea i MCOP Amsterdam), 180 530 $

(10) Thomas Pettersson (nia i EPT-finalen i Madrid), 141 002 $

 

 

Greenstein och Johnson i Hall of Fame

I samband med att VM-finalen i poker spelades färdigt i Las Vegas nyligen, valdes två nya personer in och fick ta plats som medlemmar i Poker Hall of Fame: Barry Greenstein och Linda Johnson. PHoF startades 1979 av Benny och Jack Binion, far och son samt ägarna till Binion's Horseshoe och vilka också tidigare dragit igång World Series of Poker. PHoF omfattar därmed 42 medlemmar, varav 20 är i livet.

 

 

 

 

Poker på kinesiska?

Undrar du över hur man skriver ordet "poker" med kinesiska tecken? Då ska du få svaret här, om du tittar på denna bild från pokerrummet på The Venetian i Macau. Tecknet längst till höger av de tre är det allmänna kinesiska tecknet för rum/område/utrymme, medan de två till vänster och i mitten tillsammans står för poker. Riktigt noga har tecknet längst till vänster betydelsen "trilla omkull" eller "falla ned", medan tecknet i mitten betyder "svart", alltså som i färgen. Och varför har man då "trilla omkull + svart" för att beteckna poker? Nej, det finns ingen outgrundligt orientalisk symbolik i det; i stället uttalas de två tecknen tillsammans så nära ordet "poker" det går att komma, mera konstigt än så är det inte...

 

 

 

CITATET

Poker är den nya pornografin. Internet svämmar över av det, det är förbjudet i Kina och där finns fullt av lättstimulerade skandinaver.

Tidskriften Poker Player i mars 2006. Insiktsfullt eller helt och hållet en missuppfattning?

 

 

 

Bästa spelbokssortimentet i London

Samlar du på böcker om spel, och då inte minst poker, ska du inte försumma att titta in på anrika bokhandeln Foyles nästa gång du är i London! Se bara på bilden... Närmaste tunnelbanestation är Tottenham Court Road.

 

 

 

 

 

För maratonsittningar

Det var som bekant en tidigare schackmästare som myntade uttrycket att vad vinnare i spel behöver är "gott sittfläsk". Den här uppfinningen, framtagen av ett amerikanskt företag och upptäckt på en mässa i Las Vegas 2009, kanske kan underlätta? Sittstöd, ryggstöd och sidofickor för vattenflaskor, solglasögon, anteckningsblock och annat...

 

 

 

 

 

Otursbar?

Den vidskeplige kanske vill undvika detta etablissemang i östra London, åtminstone inför en stor och viktig turnering...

 

 

Den nye världsmästaren i poker, Pius Heinz från Tyskland, har just korats när dessa rader skrivs – så vad passar väl bättre än att fortsätta med att berätta om hur turneringspoker uppstod, nu när denna form av poker fyller 40 år i år? Det var nämligen 1971 som den första riktiga tävlingen i spelet arrangerades.

 

Men innan dess kom alltså året 1969; och borta i Reno i delstaten Nevada skulle på hösten den tidigare Texasbon Tom Moore inviga sitt nya kasino Holiday Hotel. Han såg sig om efter marknadsföringsknep, och fick ett av vännen Vic Vickrey: att arrangera en "Texas Gamblers Reunion", med avsikten att attrahera ett antal kända spelarnamn och highrollers som skulle vara intressanta för journalister och fotografer – och förstås även för gemene man, kändisar har ju historien igenom alltid utövat attraktionskraft. Därutöver gick inbjudan ut till ett antal professionella bookmakers  samt andra kasinobossar och höjdare i branschen. En som med glädje accepterade inbjudan och lät sin chaufför köra honom upp till Reno var Benny Binion. Han hade i början av 1951 övertagit Eldorado Club samt Apache Hotel i Downtown i Las Vegas, och slagit ihop ställena till ett gemensamt etablissemang med namnet Binion's Horseshoe. Även Binion var från Texas och sedan tidigare bekant med Moore.

 

Denna Texas Gamblers Reunion blev en fullt acceptabel framgång, och Binion återsåg ett antal gamla vänner från Texas som tillika var fruktade kortspelare. Bland dessa var Johnny Moss, Thomas "Amarillo Slim" Preston, Doyle "Texas Dolly" Brunson, Jack "Treetop" Straus och Brian "Sailor" Roberts (vilka alla med tiden skulle komma att vinna VM-titeln i poker olika år, men då går vi förstås händelserna i förväg). En annan beryktad Texasbo och spelare som infunnit sig var den ökände kontraktsmördaren Charles Harrelson, far till Woody Harrelson som med tiden skulle bli berömd skådespelare. Dessutom hade evenemanget trots sitt namn förstås dragit ett antal kända spelare som inte var från Texas: Walter "Puggy" Pearson som var från Tennessee, Jimmy Casella från New York och Rudolph Wanderone, en biljardhustler som var betydligt mera känd under sitt nick "Minnesota Fats".

 

Och väl på plats på Holiday Hotel i Reno ägnade sig dessa män – ingen av de mer eller mindre kända spelarna som infunnit sig var kvinna – inte åt craps, blackjack eller roulette i den utsträckning Tom Moore hade tänkt sig, utan koncentrerade sig på sitt gemensamma intresse poker. Och det gjorde det en hel vecka i sträck! För att jämna ut det hela bland de individuella specialisterna alternerade man pokervarianter som mörkpoker, femkorts stötpoker, sjukorts stötpoker, sjukorts hi-lo split och lowball, den senare som både deuce-to-seven som ace-to-five; men populärast var ändå Texas hold'em. Denna pokervariant var inte helt okänd i Nevada utan hade redan 1963 introducerats i pokerrummet på California Club i Las Vegas av Felton "Corky" McCorquodale, som härstammade från Fort Worth i Texas. Från California Club hade sedan denna variant snabbt spritt sig till de övriga pokerrummen i staden: Stardust, The Dunes och Golden Nugget.

 

I likhet med de övriga pokerspelen som då var på modet kom även Texas hold'em att mestadels spelas i limitform i Las Vegas. Detta var något som pokerhajarna från Texas fnös åt: en form som passade "turister, revisorer och läderarslen"; alltså sådana som antingen inte vågade spela om några större belopp, eller föredrog att gneta ihop sin dagsinkomst på att ihärdigt invänta goda kort. Riktiga karlar spelades förstås no-limit, där man ibland tvingades sätta hela kapitalet på spel – but a man's gotta do what a man's gotta do som den klassiska repliken lyder, om än numera med ironisk klang.

 

När den intensiva veckan med olika cashgames som avlöst varandra dag och natt under denna Texas Gamblers Reunion var slut, var det Johnny Moss som av Moore gavs en liten silverbägare med den ingraverade texten "King of Cards". Bakom utmärkelsen låg helt enkelt att Moore förhört sig med de närvarande spelarna om vem som var bäst och totalt hade dragit in mest pengar; formellare än så var inte proceduren.

 

Den som tog djupt intryck av denna Texas Gamblers Reunion i Reno var just Benny Binion. Han var en "self-made man" och letade ständigt efter nya sätt att profilera sitt kasino Binion's Horseshoe. Ett val han gjort tidigt var att till skillnad mot de flesta andra kasinona i det dåtida Las Vegas koncentrera sig på spelandet, i stället för att erbjuda några påkostade uppträdanden av sångare eller komiker: "Good food, good whiskey, good gamble" var hans motto. En gimmick som gjort kasinot känt från 1964 och framåt var att låta rama in hundra stycken tiotusendollarssedlar mellan två stora plexiglasplattor, som i sin tur var infattade i en gigantisk hästsko i en av entréerna från Fremont Street och bevakades dygnet om av biffiga säkerhetsvakter. Att gratis låta sig fotograferas med en miljon dollar som bakgrund skulle ingå i stadens turistattraktioner ända fram till 1998 – nio år efter Bennys död – då hans dotter Becky sålde hela installationen till samlaren Jay Parrino.

 

Ytterligare något som gett Benny Binion uppmärksamhet i gamblingkretsar var att han accepterade högre insatser än de övriga kasinona i staden. Redan när han öppnade sitt etablissemang hade han satt 500 dollar som maxinsats på sina crapsbord, tio gånger mer än någon annanstans i Las Vegas. Inte lång tid därefter lät han sätta upp en ljusskylt med texten THE WORLD'S HIGHEST LIMITS utanför, något som väckte respekt.

 

(Bara en enda gång i hela sitt liv backade Benny ur, på det sena 1980-talet när en extremrik affärsman kom in på The Horseshoe och ville spela tärning om så höga belopp att några tursamma kast skulle ha låtit affärsmannen överta kasinot från Benny. När affärsmannen syrligt frågade ”Jag trodde du drev ett no-limitställe?” replikerade Benny kärvt: ”Det trodde jag också, ända fram till nu.”)

 

Men det fanns en annan faktor som också spelade in. Inte långt efter att Benny Binion öppnade sitt kasino hade han arrangerat det omtalade och flera månader långa pokerpartiet mellan Nick "The Greek" Dandolos och gamle barndomsvännen Johnny Moss: "the biggest game in Las Vegas history", som det då omtalades som. När Benny märkte vilken uppmärksamhet det väckte, hade han låtit flytta bordet till främre delen av sitt kasino, nära ingångarna; och där var ibland åskådarleden djupa. Dandolos gav till slut gav upp i maj 1951, mer eller mindre bankrutt efter att ha förlorat – sägs det – någonstans mellan två och tre miljoner dollar till Moss. Och Benny kunde konstatera att dramat gett honom en hel del extrainkomster, när de som ville följa pokerpartiet också passade på att äta, dricka och ägna sig åt de andra spelen inne på Horseshoe.

 

Benny Binion visste alltså att det fanns ett PR-värde i poker, bara det hanterades på rätt sätt; och tillställningen i Reno hade visat sig vara publikdragande. Benny diskuterade till och från saken med sin son Jack, och de var överens om att något liknande denna Texas Gamblers Reunion nog kunde vara något att satsa på. I februari 1970 ringde Benny upp Vic Vickrey, och fick då veta att Moore inte hade några planer på en ny Reunion på Holiday Hotel. Det som av Binion sågs som det viktiga – att det hela kommit att fokusera på poker – sågs av Moore som en nackdel, eftersom spelet på annat som craps och blackjack och som Moore hoppats tjäna stora pengar på hamnat i bakgrunden. Dessutom kontaktades Binion i samma veva av en av dem som varit med året innan i Reno: Jimmy "The Greek" Snyder (jo, samma smeknamn som Dandolos), som erbjöd sig att gratis promota ett liknande event på Horseshoe.

 

Benny hade stort förtroende från Snyder, om än denne var från Ohio snarare än Texas. Snyder var en bookmaker med rykte i hela USA, inte minst för en uppmärksammad serie artiklar i ansedda tidskriften Sports Illustrated, och hade under 1960-talet lämnat sina maffiakontakter bakom sig, bosatt sig i Las Vegas och "blivit legal". Där hade Snyder dessutom börjat skriva om sportvadhållning i dagstidningen Las Vegas Sun, samt startat ett företag för att syssla med public relations som då var något relativt nytt. Snyder var också ute efter publicitet för egen del, och det hela resulterade i ett avtal mellan Snyder och Binion: Snyder skulle arrangera och promota det tilltänkta pokerarrangemanget samt stå som officiell värd för det, medan Benny skulle hålla med bord, stolar, marker, kortlekar och dealers, samt stå för gratis mat, drinkar och husrum åt de journalister som dök upp.

 

En liten men viktig detalj återstod: Binion's Horseshoe hade just då faktiskt inget pokerrum! Det löste Benny genom att ta i anspråk ett utrymme på andra våningen som dittills varit reserverat för baccarat. Efter det kunde Binion och Snyder gemensamt bjuda in, per post och telefon, till det första "World Series of Poker" någonsin i maj 1970. Det grandiosa namnet hade de kommit på genom att låta sig inspireras av den motsvarande ligaserien i amerikansk baseboll.

 

Självklart infann sig Bennys gamle barndomsvän Johnny Moss, tillsammans med ett veritabelt uppbåd av dåtidens pokerstjärnor: Puggy Person, Doyle Brunson, Jack Straus, Jimmy Casella, Sailor Roberts, Amarillo Slim, Bill Boyd, Crandell Addington, Curtis "Iron Man" Skinner, Titanic Thompson och ytterligare tjugosex erkänt skickliga spelare, om än inte alla hade poker som exklusivt yrke. Det fanns inget som helst schema, utan under tio dagars tid utmanade man varandra i cashgames dygnet om, i varianter man helt enkelt kom överens om vid bordet: sjukorts stötpoker, lowball, mörkpoker och så vidare. Dessutom var välkomnandet frikostigt, eftersom Benny var personligen bekant med de flesta av spelarna och skillnaden mellan de skumma bakgatslokaler de var vana vid, och den avslappnade och offentliga kasinomiljön, var himmelsvid.

 

Efter tio dagar avslutades det hela med en överdådig "Las Vegas steak dinner" i restaurangen på Horseshoe, The Sombrero Room. Där fick nästan alla någon form av improviserad utmärkelse: så till exempel utsågs Jack Straus till "den mest sympatiske spelaren", medan Curtis Skinner och Doc Green – de enda två amatörer som vågat sig på att infinna sig – hedrades som "Nonprofessional Champions".

 

Som avslutning bad Bennys son Jack Binion alla att rösta på vem de ansåg vara den bäste spelaren av de närvarande. Alla röstade på sig själv (!), med undantag för Amarillo Slim som vägrade rösta och högljutt motiverade det med orden "We played for a lot of money and that was the vote".

 

Jack förfinade nu sin approach, och bad alla att rösta på vem som var den näst bäste spelaren. Då fick man fram en vinnare: Johnny Moss, som utöver sina två andra utmärkelser som "Best All-Around Hold'em Player" och "Deuce-to-Seven Lowball Champion" nu under applåder gavs en silverbägare med inskriptionen "World Champion Poker Player".

 

PR-mässigt var detta första WSOP en halv framgång. Snyder hade varit outtröttlig som formell värd och PR-agent, och tusentals små och stora tidningar runtom i USA hade faktiskt omnämnt arrangemanget om än oftast i notisform. En som dock framförde kritik, såväl i sina artiklar som direkt till Benny Binion och Jimmy Snyder, var Ted Thackrey som var en featureskribent och övervakade det hela på uppdrag av Los Angeles Times. Arrangemanget hade varit betydligt mindre grandiost än vad namnet World Series of Poker antydde; det var bedövande tråkigt att se uttryckslösa människor skicka marker fram och tillbaka över den gröna filten; och att man på slutet internt röstat fram den buttre och okarismatiske Johnny Moss hjälpte avgjort inte upp det hela.

 

"Ni måste hitta på något sätt att göra en tävling av det hela", var rådet som Thackrey gav till Binion och Snyder. "Om ni på allvar vill få pressen med er och förvandla ert World Series till en sporthändelse måste ni ge det en struktur, skapa drama, och göra det till en riktig tävling."

 

Därefter går historieskrivningen isär. Enligt en del var det Thackrey som under sensommaren återkom med det revolutionerande förslaget om att mörkarna skulle öka med jämna intervall, för att på sätt få fram en ensam kvarvarande spelare som då förstås var vinnare, medan Amarillo Slim kompletterade med idén om att alla dessutom skulle starta med samma mängd marker som till skillnad mot i ett cashgame inte kunde fyllas på. Enligt några andra, inklusive Amarillo Slim själv, var det i stället Slim som kom på hela freezeoutkonceptet med eskalerande mörkar och allt.

 

Hur som helst gillade Binion och Snyder idén. Under vintern 1970-71 började Jimmy Snyder på en PR-kampanj som framhöll att Binion's Horseshoe skulle presentera något nytt: den första riktiga pokertävlingen någonsin, och där vinnaren skulle få titeln världsmästare. Inget omröstningsförfarande, utan en riktig tävling där "last man standing" skulle inte bara hyllas som segrare, utan dessutom ta hand om alla de andras pengar – "winner takes it all". Det var förstås koncept som talade djupt till den amerikanska folksjälen.

 

Knappast någon av de sju spelarna – Johnny Moss, Jack Straus, Puggy Pearson, Jimmy Casella, Sailor Roberts, Doyle Brunson och Amarillo Slim – som slog sig ned vid bordet i maj 1971 inne på Binion's Horseshoe hade dock i huvudet att de skulle skriva historia. Alla hade spelat med varandra många gånger tidigare, så det kändes mera som ett homegame om än med höga insatser. Alla sju hade betalat 5000 dollar för att vara med, och alla hade de nu motsvarande summa i cashgamemarker framför sig; konceptet med turneringsmarker var ännu inte påtänkt. Om det var något som var nytt och främmande, så var det att partiet innebar betydligt högre risker än ett cashgame: alla utom en skulle ju tvingas lämna bordet tomhänta.

 

I dag minns ingen vilken som var den vinnande handen i den sista given, eller i vilken ordning kombattanterna föll; det lilla fåtalet närvarande journalister hade självfallet ingen vana vid att rapportera från en pokerturnering. Men den som stod som segrare nästa dag på kvällen var Johnny Moss, som därmed blev den första "officielle" världsmästaren i poker. "Det visar att vi röstade för rätt kille förra året", kommenterade Doyle Brunson torrt. Det fanns inget armband att dela ut, utan Moss bestods ännu en gång med en graverad silverbägare. Inte heller hade man ännu kommit på PR-tricket att trava upp förstapriset på bordet inför åskådarna; i stället fick Moss helt enkelt efteråt och diskret sina 35 000 dollar i en skokartong som Benny Binion oceremoniöst överräckte.

 

Men det nya formatet för poker hade visat att det fungerade; pokerturneringen hade fötts, och skulle med tiden påbörja sitt segertåg över världen.

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet.    

 Oktober

 

 

 

Texas Nukem

På den stora sällskapsspelsmässan i Essen i Tyskland i helgen som gick visades hundratals spelnyheter upp. En av dem var det svenskuppfunna – gjort av Harald Enoksson – och egenproducerade (i bara 50 exemplar!) konfliktspelet ”Texas Nukem”. Det spelet kan bäst beskrivas som tematiskt besläktat med Risk i så måtto att spelarna utkämpar konflikter om olika territorier på spelplanen – men i stället för att ta fram tärningar ska man här avgöra varje enskild konflikt via en giv hold’em! Man ”satsar” därvid ett antal arméer som får flyttas in i det omstridda territoriet efter vissa regler, och kan inför flopp, turn och river fylla på med ytterligare arméer innan så slutstriden avgörs när hålkorten vänds upp. Jo, självfallet finns det plats för bluffande, eftersom motspelaren kan ge upp och överge de arméer han/hon dittills satsat! Faktum är att mekanismen fungerar förvånansvärt väl, eftersom man tvingas ta hänsyn till resursallokering och vilken vikt man fäster vid de olika territorierna. Kul att se pokerprinciper överflyttade till andra sammanhang...

 

 

 

Sitter du med nötterna?

Om du tror att vi människor är ensamma om att bluffa som strategi, så har du fel. I brittiska tidskriften New Scientist år 2006 redovisades en studie från Wilkes University i USA, där man kommit fram till att när ekorrar ser ut att gömma nötter och andra godbitar på olika platser är det uppemot var femte gång en bluff! Beteendet syftar till att lura andra stöldlystna djur, göra dessa osäkra om var de verkliga förråden finns, och på så vis få behålla en större mängd mat (läs: markerstapel) inför vintern. Dessutom ökar bevisat bluffrekvensen när ekorrarna vet om att de är iakttagna! Piff och Puff, ni är direktkvalade till finalbordet...

 

 

CITATET

Poker is money with a game attached to it.

Insiktsfullt, av en dessvärre obekant upphovsman eller -kvinna.

 

Uddahänder inom poker

Vill du liva upp din nästa sittning med kompisgänget? Här är två annorlunda händer hämtade från pokerns rika "djungelflora", och som det bara är att bli överens om och införa:

Squib – en hand som innehåller exakt ett ess, och där resterande fyra kort alla är i fyra olika färger och inte utgör ett par eller högre; rankas mellan straight och triss.

Irländsk straight – en hand innehållande fem kort av olika valörer i minst två olika färger men inte två eller flera kort i nummerordning, som t.ex. 3-5-8-J-K; rankas mellan triss och tvåpar.

 

 

”Kort-tidsanställning”?

En av våra kända kulturtidskrifter förutsåg (?) faktiskt redan 1994 den kommande pokerboomen! Så här lät det i en notis i Grönköpings Veckoblad det året:

"Ordinarie lektor vid Grönköpings Pokergymnasium, som inom kort åbörjar sitt av många efterlängtade utbildningsprogram, förväntar sig hr f. förr. Hildor Peterzohn att snarast bliva utnämnd till. Kortutbildningen avses giva full kompetens jämväl i Svarte Petter, priffe samt bondtolva."

 

 

SIFFRAN:

 

 

8

... år, 5 månader och 3 dagar varade enligt legenden världens längsta oavbrutna pokerparti vid ett och samma bord, dag och natt, från sommaren 1881 till julaftonen 1889 medan olika deltagare kom och gick under årens lopp. Det omtalade bordet stod inne på saloonen Bird Cage Theater i Tombstone, Arizona, och det samt själva saloonen – med sammanlagt 140 kulhål i väggar, golv och tak – är en turistattraktion idag.

 

OK, det är tekniskt sett fem månader för sent, men ändå – grattis på födelsedagen! I år fyller turneringspokern 40 år; och vilken statusmässig klassresa vi har fått uppleva sedan dess.

 

Men låt mig ta ett kliv tillbaka, och för ett ögonblick titta på spel överhuvudtaget. I alla spel med ett skicklighetsmoment inställer sig förr eller senare frågan, eftersom vi människor till vår natur är så tävlingsinriktade som vi är, om vem som egentligen är bäst... och hur man tar reda på det.

 

Understundom kan proceduren för att kora en mästare inom ett visst spel anta häpnadsväckande proportioner. Jag är säker på att de flesta av mina läsare här är för unga för att minnas den legendariska schackmatchen om VM-titeln mellan utmanaren, amerikanen Robert James (”Bobby”) Fischer, och den försvarande titelhållaren, ryssen Boris Spasskij, sommaren 1972 i Reykjavik på Island. Men ett drama var det, och som kom att ges nästan ofattbara moraliska och politiska dimensioner i tidningar och andra media världen över; det är förundransvärt att det ännu inte gjorts en Hollywoodfilm om det. Här stod på den ena sidan en medelålders Spasskij, den regerande mästaren, som representant för det slutna och kommunistiska sovjetsystemet och omgiven av allehanda apparatjiks med osäker funktion i entouraget och av vilka åtskilliga ryktades vara KGB-agenter; och här stod på den andra den unge Fischer, det oberäkneliga och ensamma geniet som ännu inte var trettio fyllda, utsedd att föra den fria världens fana i den episka striden – och till råga på allt låg platsen för bataljen halvvägs mellan öst och väst, ute i havet. Det var inte utan att det fanns övertoner av drakar som skulle dräpas, och till slut var det också Fischer som stod som segrare: något annat slutresultat hade dramaturgiskt varit nästan otänkbart.

 

Motsvarigheten till den tvekampen har vi ännu inte fått uppleva inom poker, det kan jag garantera.

 

Att vara bra på ett visst spel har faktiskt, genom historien, många gånger utgjort en form av status. Rognvald Brusason, jarl av Orkney i början av 1000-talet, räknar i Orkneyingasagan upp sina färdigheter till häst och med vapen samt tillägger sedan ”jag är stark i tafl-spel” (syftande på det dåtida brädspelet hnefatafl). Men det finns tidigare exempel än så: den berömde kalifen Harun ar-Rashid, som styrde i Bagdad vid tiden omkring sekelskiftet 800, uppskattade schack så mycket att han faktiskt lät avlöna flera framstående mästare i spelet för att ha dem vid sitt hov. I Tusen och en natt, en blandning av rena sagor och legender av osäkert värde, återfinns också berättelsen om hur Harun en gång köpte en ung och vacker slavinna som var skicklig schackspelerska, och efter att ha förlorat mot henne i tre partier i rad som belöning lät benåda hennes älskare, som dömts till döden för ett brott. Och Haruns far, al-Mahdi, hade vid sitt hov i slutet av 700-talet diktaren Abu Hafs i sin tjänst. Denne var inte bara skicklig i att skriva och deklamera poesi, utan var mera känd som sin tids främste schackspelare; Abu Hafs utgör faktiskt det första kända exemplet i historien på att vinna i ett brädspel med förbundna ögon.

 

Ännu längre tillbaka i historien har vi spelet wei ch’i, i Väst mera känt under sitt japanska namn go men uppfunnet i Kina någon gång omkring perioden 1500-2000 f.Kr. Det kom med tiden att bli ett tvisteämne mellan renläriga konfucianister och taoister, där de förra inte såg något värde i det och därför betraktade det som ett meningslöst tidsfördriv, medan de senare såg det som ett karaktärsdanande verktyg för självupptäckter och värdefullt just för att det inte gick ut på rent materiella vinster och förluster. Om den lärde statsmannen Tu Yu, som levde åren 222-284, berättas att ”Tu Yu var skicklig i wei ch’i, den bäste i hela landet, men en viss person klandrade honom och sade att han slösade bort sin tid på spelet. Tu Yu svarade: om jag måste ge en förklaring, så är den att det tjänar till stor hjälp med de heliga lärorna.”

 

Hmm, en elegantare och mera filosofisk förklaring än vad de flesta av oss har till hands när vi anklagas för motsvarande slöseri med tid när det gäller poker... och spelet go/wei ch’i har för övrigt varit epicentrum för åtskilliga romaner, varav den mest kända är ”The Master of Go” av den japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabata.

 

Men frågan infinner sig alltså: hur kommer man fram till vem som är bäst i ett visst spel?

 

I spel där inget slumpmoment finns och man möter en motståndare åt gången – schack, wei ch’i, kalaha, dam osv – är proceduren i grunden tämligen enkel: man låter kombattanterna göra upp inbördes, och den som blir utslagen får lämna striden medan vinnaren går vidare, tills en slutlig segrare träder fram. Vill man ha inte bara en slutlig segrare utan även få fram vem som är näst bäst, och näst näst bäst osv, krävs dock mer komplicerade procedurer.

 

Spel med inbyggda slumpmoment, som backgammon, måste som regel ”kompenseras” genom att kontrahenterna får mötas i flera matcher i rad för att slumpens inverkan i görligaste mån ska neutraliseras. Och spel som både har inbyggda slumpmoment och där man spelar fler än två åt gången, som t.ex. poker, mahjong, Monopol och robbertbridge, kräver ytterligare andra procedurer om en enda mästare i slutändan ska utses på ett rättvist sätt.

 

I ungefär etthundrafemtio år, sedan det uppfanns i trakten av New Orleans omkring år 1820, spelades poker enbart i vad vi i dag kallar cashgameformat: man köpte in sig, man spelade, och man lämnade sedan partiet med vad man hade kvar efter att ha vunnit eller förlorat. Deltagarna kunde komma och gå under maratonpartier; och alla visste att resultatet av en enstaka kväll inte var avgörande. Ingen pokerspelare, oavsett skicklighetsnivå, kan undgå att då och då förlora. Det fanns ingen som förde officiella protokoll eller satte upp highscorelistor någonstans – vad du i det långa loppet vann eller förlorade i poker visste bara du själv, i en tid före Internet och moderna massmedia där de som var duktiga i poker föredrog att diskret hålla sig i skuggorna, undan såväl risken för rån och överfall som utom räckhåll för lagens arm. Konceptet att på något sätt komma fram till en officiell mästare fanns helt enkelt inte inom poker då, eftersom några ”mätmetoder” utöver omtvistade belopp som vanns och förlorades inte existerade, liksom inte heller några gemensamma fora där framgångar och resultat tillkännagavs. Det var alltså en lång, lång tid innan pokertidskrifterna någonsin gjorde entré, eller databasen på The Hendon Mob på nätet upprättades.

 

Det hindrade förstås inte att det verkligen fanns enstaka pokerspelare med gediget och väl underbyggt rykte inom de egna kretsarna, som till exempel ”Titanic” Thompson (1892-1974, och vars riktiga namn var Alvin Clarence Thomas). ”Ti”, som han också kallades, är den som stått modell för huvudpersonen i musikalen ”Guys and Dolls” från 1950. Den musikalen i sin tur bygger på novellen ”The Idyll of Miss Sarah Brown” från 1932 av författaren Damon Runyon. Titanic var under tiden mellan världskrigen, och jämte Nicholas ”The Greek” Dandolos, den sannolikt mest kände pokerspelaren i USA: han hade enligt ryktena vunnit sammanlagt över en miljon dollar på poker – en förmögenhet på den tiden du kunde få dig ett skrovmål mat på restaurang för en dollar – i så vitt skilda städer som Chicago, Houston och San Francisco, och var således en legend när han i slutet av 1920-talet träffade Runyon i New York. Dessutom hade Titanic dödat fem män, alla i självförsvar enligt vad myndigheternas utredningar kom fram till. Han och Runyon kom att umgås flitigt, och Runyon blev fascinerad av den andres liv och leverne och lät honom stå modell för spelaren ”Sky” Masterson i sin novell som alltså sedan blev en musikal.

 

Hur man på den tiden såg på kända pokerspelare, varav en del med närmast mytstatus, kan man också få en aning om när man läser Richard Jessups roman ”The Cincinnati Kid”, som utspelar sig i vag 1930-talsmiljö. I den romanen är huvudtemat – inte olikt temat i Kawabatas ”The Master of Go” – mötet mellan den gamle grånade mästaren Lancey ”The Man” Hodges och den unge och talangfyllde utmanaren ”The Kid”, när ”The Kid” till sist har sökt upp Hodges för att få veta om han kan klara av att fälla mästaren i stötpoker och överta dennes plats på tronen. Måhända kan man här också dra klara paralleller till västernfilmernas dueller mellan kända revolvermän, vilka också omges av myter och där det går motstridiga rykten om hur många den andre egentligen har dödat, innan så slutuppgörelsen kan stå på den dammiga huvudgatan under den gassande solen.

 

Sådan var alltså situationen inom poker, i många årtionden. Men så kom 1969 när ett nytt och annorlunda gamblingevent såg dagens ljus – men inte i Las Vegas, utan på det oansenliga Holiday Hotel i Reno i Nevada. Det skulle i förlängningen förändra pokervärlden i grunden.

 

Mer om turneringspokerns historia i nästa avsnitt här på PokerStrategy.com!

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet.   

Ommöblerad livecashtopplista

Blågule pokerkrigaren Mattias Bergströms placering häromdagen ritade om listan över 2011 års största svenska livecashar hittills, som nu har följande utseende (med alla vinster konverterade till dollar i penningvärdet just då). Segrare är markerade med halvfet text:

 

(1) Alexander Anter (etta i WSOP Event nr 56), 777 928 $

(2) Martin Jacobson (tvåa i EPT Deauville), 762 185 $

(3) Michael Tureniec (etta i EPT Köpenhamn), 679 244 $

(4) Per Linde (tvåa i EPT Köpenhamn), 449 740 $

(5) Lukas Berglund (etta i WPT Barcelona), 327 546 $

(6) Martin Jacobson (fyra i EPT Berlin), 327 337 $

(7) William Thorson (trea i Bellagio Cup VII), 288 350 $

(8) Mattias Bergström (femma i EPT London), 242 263 $

(9) Thomas Pettersson (nia i EPT-finalen i Madrid), 141 002 $

(10) Nikolas Liakos (femma i EPT Köpenhamn), 137 685 $

 

 

Kasinokritik anno dazumal

Kasinona, liksom hela gamblingbranschen, har alltid haft sina kritiker genom århundradena. Här är ett satiriskt vykort som jag inhandlat på en loppmarknad, och som är skickat från Monte Carlo hem till Sverige i mars 1904. Lägg märke till de ulliga fåren som är på väg in, och de nyklippta som just kommer ut...

 

 

 

Veckans pokervariant

En populär form av poker i Australien är Adelaide hold'em, där man spelar med en lek som bara innehåller 32 kort (sortera bort alla 2:or t.o.m. 6:or). Det spelas som vanlig Texas hold'em, men du måste använda bägge dina hålkort i din färdiga hand, lägsta möjliga stege är 10-9-8-7-A, och av matematiska skäl rankas en flush närmast ovanför en kåk, i stället för tvärtom!

 

Koppling poker-porr…

Hade det inte varit för poker, hade det sannolikt aldrig blivit någon karriär inom porrfilmer för den omtalade John ”13-tummaren” Holmes (1944-88), på sin tid marknadsförd som ”den störste skådespelaren någonsin inom branschen”.

 

År 1968 var Holmes bosatt i Kalifornien, gift med en sjuksköterska och hade ett tämligen obemärkt jobb på ett lager för djupfrysta livsmedel, men blev sjukskriven eftersom hans lungor inte klarade av de låga temperaturerna. För att fördriva tiden under sjukskrivningen började han spela poker dagtid på en av kortklubbarna i det närbelägna Gardena. Under en paus i ett parti gick han på herrtoaletten, och råkade vid urinoarerna hamna bredvid en fotograf som arbetade inom just porrindustrin. Denne sneglade av professionell nyfikenhet medan Holmes drog ned gylfen och halade fram hydrauliken, spärrade häpet upp ögonen och inledde ett samtal där han föreslog att Holmes borde byta bransch – och resten är, som man brukar säga, historia.

 

En bra pokeranekdot bakom?

Här är den vackert dekorerade strålkastarkåpan på en scooter som stod parkerad utanför ett kasino i London. Säkert finns det en intressant historia bakom, synd att jag aldrig fick höra den...

 

 

Årets kandidater till Poker Hall of Fame

De tio kandidaterna för eventuellt inval i Poker Hall of Fame senare i år har nu presenterats, och här är de:

 

Annie Duke

Barry Greenstein

Jennifer Harman-Traniello

Linda Johnson

John Juanda

Marcel Luske

Jack McClelland

Tom McEvoy

Scotty Nguyen

Huck Seed

 

Av dessa har tre tidigare erövrat VM (McEvoy, Nguyen, Seed). Den enda icke-spelaren på listan är den legendariske turneringsledaren Jack McClelland, som för övrigt i slutet av 1980-talet under sin tid på Binion’s Horseshoe myntade den klassiska frasen ”Shuffle up and deal!” som i dag är startsignal för en ansenlig del av världens turneringar. Endast en kvinna (Duke) finns med på listan, liksom endast en europé (Luske); den manliga samt transatlantiska övervikten är markant. Kanske är det dags för en European Poker Hall of Fame som motvikt? Jag nominerar härmed på stående fot Chris Björin...

 

 

Kan man bli en bättre människa av att spela poker?

 

Frågan ovan har jag länge grubblat på. Ja, blir man en bättre människa av att spela poker? Utvecklar man eftersträvansvärda kvalitéer som är applicerbara på andra områden i livet? Bidrar det rentav till högre syften i vår existens?

 

Och om man vidgar begreppet: vad finns det för lärdomar att dra av spel generellt?

 

En slutsats man med säkerhet kan dra av historien är att spel blottlägger vår karaktär. De lockar fram såväl de bästa som de sämsta sidorna hos oss. I den isländska Porgils saga berättas om hur Porgil Skárdi (”den skårade”, alltså den harmynte) och Samur Magnusson spelar skáktafl, det vill säga schack, och hamnar i gräl med varandra varvid Porgil sveper ned pjäserna i förvaringssäcken av läder och sedan med säcken drämmer till Samur över örat så hårt att blodvite uppstår. Och du har väl sett den klassiska sketchen på TV, från programmet Estrad och närmare bestämt den 4 mars 1967, där Margaretha Krook, Lars Ekborg, Åke Grönberg och Gunwer Bergkvist ska spela det fiktiva Skattkammarön varpå den inledningsvis gemytliga stämningen förvandlas till gräl om Nisse Hult och humrar i västfickan? Inte undra på att redan den grekiske filosofen Aristoteles på 300-talet före Kristus formulerade dessa berömda ord: ”Spela med en människa blott en timme, och du lär känna honom bättre än om du konverserar med honom under ett helt år.”

 

Spelsketchen hittar du för övrigt på http://www.youtube.com/watch?v=9peNmBMP12Y – den är mycket sevärd!

 

Men tillbaka till frågan: kan man bli en bättre människa av att spela poker?

 

En som utan tvekan anser detta är Charles Nesson, professor i juridik vid det ansedda Harvarduniversitetet. I en intervju för några år sedan uttalade han följande: ”Poker teaches thinking skills, teaches how to see from another point of view, teaches how to assess risk, how to manage your resources. It offers a metaphor for many skills in life, in business, in politics, and even international relations.”

 

Faktum är att många av spelen i mänsklighetens historia avsiktligt har skapats för att man genom utövandet ska lära sig något såväl av dem som genom dem. Två exempel är schack, uppfunnet i norra Indien för 1500 år sedan, och go (wei ch’i), uppfunnet i Kina för omkring 4000 år sedan: bägge har som ursprungligt syfte att undervisa deltagarna i militär taktik och strategi.

 

Kanhända är det därutöver så att den nuvarande dator- och pokerspelsgenerationen håller på att utveckla helt andra kompetenser än föregående generationer? Det väckte uppseende 2004 när VD:n för det Chicagobaserade företaget Geneva Trading, Mary McDonnell, framträdde i affärstidningen Wall Street Journal och utan omsvep sade detta: ”Vi letar aktivt efter mäklare med erfarenhet av både Internetpoker och dataspel. Genom att spela poker lär man sig göra riskbedömningar och avgöra om någon bluffar.”

 

Ett annat tidens tecken hittar man i den undersökning som för några år sedan genomfördes vid Harvarduniversitetet, och som sammanfattats av John C. Beck och Mitchell Wade i rapporten ”Got Game: How the Gamer Generation is Reshaping Business Forever”.

 

Resultaten av den undersökningen? Håll i dig nu: den visade att människor som spelar datorspel är MER av kreativa tänkare och MER socialt begåvade än människor som inte spelar datorspel. Kompetenta datorspelare är målinriktade, optimistiska, kan handskas med misslyckanden och har större förmåga att lösa problem än genomsnittet. Tusentals timmar i spelandets värld har lärt dem att det alltid finns någon väg som leder till framgång, vilket gör dem oerhört kreativa och resultatinriktade.

 

En annan som dragit liknande slutsatser är Steven B. Johnson, expert på neurovetenskap och teknologi. I sin bok, ”Everything Bad is Good for You: How Today’s Culture is Actually Making Us Smarter”, lyfter han fram hur den allt mer krävande populärkulturen faktiskt tränar våra hjärnor i att tänka i avancerade banor, och går så långt som till att hävda att dator- och nätspelandet bidragit till att det amerikanska folkets IQ stadigt ökat under de senaste decennierna.

 

Men det är som jag ser det inte bara kreativiteten och intelligensen som tränas upp i spel, utan även karaktären. En del av den så kallade coolhetsfaktorn hos poker ligger i att när det väl utövas med framgång, är det då påfallande ofta av människor med självbehärskning och som kan kontrollera sina känslor och sitt agerande: personliga egenskaper som vi beundrar. Poker handlar om skicklighet och beräkningar, men också om hur vi handskas med slumpen. Man måste kunna oddsen och låta dem arbeta i ens favör; man måste veta i vilka situationer man iskallt kan ställa in hela markerstapeln i potten, och i vilka man istället ska backa undan; och man måste sträva efter att behärska de subtila nyanserna i pokerns innersta väsen, bluffen.

 

Framgångsrik poker kräver därför självdisciplin, ödmjukhet, tålamod, outgrundlighet och kurage. Mary McDonnell har en klar poäng när hon drar parallellen mellan poker och finansiell riskbedömning. Spelet handlar om att lära sig inte bara att förlusterna kan lämna ”andliga blåmärken”, som Anthony Holden har formulerat det i boken ”Big Deal”, utan också att dina vinster kan få dig att förlora din själsliga jämvikt. Det är inte för inte som det engelska uttrycket för pokergäng är ”poker school” – i det ligger att spelet LÄR dig något.

 

Poker handlar dessutom om att iaktta de andra vid bordet; att ”spela mot människor, inte med kort”, som otaliga pokerspelare uttryckt det. Spelet utgör också, vilket vissa människor har svårt att hantera, en studie i psykologisk krigföring; i att manipulera andra och skapa osäkerhet och fruktan. Men mer än något annat handlar poker om detta: vem du egentligen är.

 

Poker är det spel där, som författaren Martin Amis har sagt, ”allt förvrängs i personlighetens prisma”. Vad du går för och vem du är kommer obarmhärtigt att uppenbaras vid pokerbordet: såväl personliga dramer som obestridliga sanningar om självinsikt och brister i karaktären läggs i dagen – liksom avslöjanden om optimism och pessimism, ödmjukhet och arrogans, mod och feghet, måttfullhet och masochism, och om din inställning till risktagande, kontrollbehov, ödet och den fria viljan.

 

Så vem är du egentligen vid pokerbordet? Att kunna se den sanningen i ögonen, utan att blinka eller rygga tillbaka, är det kanske viktigaste du någonsin måste lära dig i spelet. Poker är i sina bästa stunder den fulländade sammansmältningen av vilja, förmåga och ödet; på sitt sätt den kanske absoluta speglingen av människolivets villkor. Och i det innefattas också att lägga sig till med en viss ödmjukhet inför de situationer som du trots dina ansträngningar inte kan behärska helt ut.

 

Av allt det som någonsin sagts om spel är ett av mina favoritcitat det sorgsna konstaterande som en gång på 800-talet gjordes av al-Mamun, den siste av abbasidkaliferna i Bagdad: "Det är förunderligt att jag, som härskar över världen från Indus i öster till Andalusien i väster, inte kan styra över trettiotvå pjäser på ett utrymme av två gånger två fot."

 

Han ger därmed en röst inte bara åt frustrationen hos miljoner schackspelare genom tidernas lopp; även för oss pokerspelare framkallar de orden rysansvärt välbekanta associationer. Men det är just då vi ska minnas att spel, som jag nämnt ovan, lockar fram såväl de bästa som de sämsta sidorna hos oss; och det är då din karaktär avgör om du lärt dig något av poker eller inte.

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet.  

När jag gör någonting jag tycker är kul och trivs med att göra så kommer det väldigt ofta en punkt där jag vill utvecklas och ta det till nästa steg och bli bättre och inte bara en i mängden. När man först provar på något nytt så gör det inget att man inte är särskilt bra, att man förlorar eller klantar till sig. Det är i detta läge man ser varje liten delseger som någonting stort. Allt är spännande och nytt. Som den nörd jag är eller åtminstone har varit kommer här några anektdoter från spelvärlden. En av de första gångerna jag spelade Warcraft 3 var strax efter att det hade släppts. Vi hade laddat upp för LAN i mina föräldrars källare och som vanligt i senare tonåren betydde det ofta en högre mängd alkohol i blodet än man kanske hade annars när man spelade datorspel.

 

En av mina nära vänner hade druckit lite mer än oss andra och då han gick sista året på en engelskspråkig linje på gymnasiet så tyckte han vid dessa tillfällen om att prata engelska. Av någon outgrundlig anledning lyckas han bygga ett altare för nära skogen och den karaktär han bygger blir inlåst mellan träden. Ett klart prekärt läge som för honom slutade med att han satte sig gungande på stolen och med hög och tydlig röst med väldigt brittisk accent uttrycker;

 

- "You should NOT build in your heroes. IT IS THE LAW, it is NOT permitted"

 

Detta fortsatte tills någon av oss mycket stolt lyckades döda honom (det kan dock ha varit till den punkt när han hade sönder stolen och övergick till att be om ursäkt för denna händelse i ett par timmar, minnet sviktar av någon anledning vid detaljerna). Trots att jag senare jobbade väldigt mycket på att utveckla mitt spel och ta mig högre upp i nivåerna på Battle.net är detta ett av de bästa minnena jag har från spelet. Samma tendens kan jag skönja i andra spel och saker jag tagit för mig. Att förlora i Mario Kart går bara för sig tills man når en nivå när man inser att man faktiskt börjar bli rätt bra. Därför googlade jag häromdagen "shortcuts Mario Karti Wii" eftersom jag ledsnade på att andra på något mystiskt sätt alltid vann.

 

Ytterligare en liknande händelse kom i spelet OpenTTD (en remake av ett oerhört bra spel från tidigt 90-tal som heter Transport Tycoon). Trots att jag under många år har kunnat njuta av att bygga tåg på ett sätt som på intet sätt är effektivt, men som är enklare och bra nog för att klara spelet utan problem. Efter att ha spelat ett par gånger mot min kollega Håkan så inser jag helt plötsligt att jag spenderat flera kvällar i rad med att studera hur man "borde" bygga effektiva system med signaler och flera tåg på samma spår. Jag hade gått över den gränsen när jag inte längre bara vill spela för att det är kul utan när jag vill bli bäst!

 

När det gäller poker så tror jag dock inte att jag någonsin gått den vägen. Jag började spela för många år sedan för att jag insåg att jag kunde tjänar pengar på det. Det var inte förrän jag började spela som jag insåg hur mycket jag älskar spelet och allt omkring det. Jag har när det gäller mitt pokerspel snarare gått åt andra hållet där jag minskat mitt spelande och beslutat mig för att vara mindre seriös med att grinda för att inte "förstöra det jag älskar". Idag blir det inte så många timmar poker online i månaden (även om jag åtminstone nått guldnivån de senaste månaderna). Det blir ett par kvällar på kasinot i månaden och självklart mycket prat om poker genom det jobb jag har.

 

Jag vet att jag aldrig kommer bli bäst i världen på poker. Däremot är jag bra nog för att slå de flesta jag spelar mot och tjäna en duglig summa pengar på det i längden. Av någon anledning är det tillräckligt för mig för tillfället. Mario Kart däremot är en annan story, snart ska jag klara genvägen på Bowsers Castle!

 

Poker poppis redan då

Här är en patienskortlek som jag inhandlade i samband med Internationella spelkortssamlarförbundets årskongress nyligen, och som faktiskt ägde rum på svensk mark; närmare bestämt i Malmö. Leken är tillverkad av tyska firman Dondorf och från omkring 1920. Redan då, för 90 år sedan, var uppenbarligen "poker" ett så säljande begrepp att man till och med ville förknippa det med patiensläggning!

 

 

... och poker på snurrigt vis!

En annan sak jag hittade på samma IPCS-årskongress i Malmö var denna "pokersnurra" från 1950-talet: en slags variant av pokertärningar. Man sätter de sexkantiga hjulen i rotation mellan handflatorna, i samma rörelse som man kastar snurran på bordet och ser vem som kan få högst pokerhand att ställa sig på rad!

 

 

 

CITATET

”Pengar har aldrig varit en motivationskälla för mig, annat än som ett sätt att hålla räkningen. Den verkliga spänningen ligger i att spela spelet.”

Fastighetsmagnaten Donald Trump – visdomsord som kanske kan appliceras på poker? 

 

Listan över livecashar 2011

Efter Martin Jacobsons finalbordsplacering i WPT Paris nyligen ser tolv-i-topp-listan över svenska livecashar ut så här. Notera att Jacobson står för tre av placeringarna! Segrar är markerade med halvfet stil.

 

(1) Alexander Anter (etta i WSOP Event nr 56), 777 928 $

(2) Martin Jacobson (tvåa i EPT Deauville), 762 185 $

(3) Michael Tureniec (etta i EPT Köpenhamn), 679 244 $

(4) Per Linde (tvåa i EPT Köpenhamn), 449 740 $

(5) Lukas Berglund (etta i WPT Barcelona), 327 546 $

(6) Martin Jacobson (fyra i EPT Berlin), 327 337 $

(7) William Thorson (trea i Bellagio Cup VII), 288 350 $

(8) Thomas Pettersson (nia i EPT-finalen i Madrid), 141 002 $

(9) Nikolas Liakos (femma i EPT Köpenhamn), 137 685 $

(10) Anders Henriksson (etta i GSOP Sevilla), 134 583 $

(11) Per Linde (57:a i WSOP Main Event), 130 997 $

(12) Martin Jacobson (sexa i WPT Paris), 128 225 $

 

 

SIFFRAN

 

66

meter – eller 65 meter och 94 centimeter för att vara exakt – är det officiella längdvärldsrekordet när det gäller att kasta ett spelkort, enligt Guinness World Records. Det sattes den 21 mars 2002 av amerikanen Rick Smith Jr. inomhus på Cleveland State Convocation Center.

 

 

Kortkuriosa i spelkastarsammanhang:

Chris "Jesus" Ferguson, som tog VM-titeln i poker år 2000, är känd för ett speciellt och intränat trick: han kan från tre meters håll kasta ett plastspelkort så hårt och pricksäkert att det klyver en banan! Men redan 1977 skrev magikern Ricky Jay det klassiska verket "Playing Cards as Weapons", och demonstrerade i tester sin egen förmåga att kasta spelkort i över 140 kilometer i timmen. Don't try this at home, som varningstexten brukar lyda. 

 

Jag ber er läsare om ursäkt för att denna min nya krönika har dröjt, men det har ännu en gång varit mycket att stå i för min del med resor och annat, inte minst då Spelakademin i Visby.

 

Hur som helst ska jag som utlovat fortsätta med samma ämne: problemet att vi inom poker dras med dubbla SM, varav staten via sin förlängda arm tagit sig friheten att arrangera det ena. Dessutom har vi beståtts med åtminstone en total absurditet i ämnet. När Norska Pokerförbundet år 2009 ville arrangera det norska mästerskapet i poker, och av juridiska skäl inte fick göra det hemma i Norge, var förlade man tävlingen då? Jo, till statliga Casino Cosmopol i Göteborg... som alltså glatt hjälpte till att arrangera en turnering som var illegal i vårt skandinaviska grannland. Tydligare kan det knappast illustreras hur tragikomiskt det kan gå till när politikerna, snarare än spelarna själva, vill bestämma om pokerturneringar.

 

(På Spelakademin i Visby nyligen råkade jag sitta vid sidan om nyutnämnda styrelseordföranden för Svenska Spel, Anitra Steen, och när jag nämnde det ovanstående faktumet för henne blev hon alldeles häpen och ville veta detaljerna. Få se om det blir något policybeslut i frågan!)

 

Jag ser det som en självklarhet att vi ska ha ett och endast ett SM i poker, och lämpligen en gång om året enligt god tradition. De två grundfrågorna i sammanhanget är därför dessa: HUR ska svenska mästerskapen i poker bäst arrangeras? Och VEM bör arrangera tillställningen?

 

Låt mig börja med den andra frågan först, om vem. Med utgångspunkt från dagens situation, oavsett synpunkter på hur den har uppstått, kan jag visualisera fem olika huvudsakliga och hypotetiska scenarier:

 

SCENARIO ETT: Svenska Spel och Casino Cosmopol slutar frivilligt med sitt online- respektive live-SM. Svenska Pokerförbundet kan därmed ohotade fortsätta sitt arrangerande. Det bedömer jag som totalt orealistiskt, med tanke på hur hårt Svenska Spel och Cosmopol har promotat sina SM hittills – och dessutom fått in en och annan krona på dem. Den prestigeförlusten kan jag inte på något sätt föreställa mig att de statliga företagen vill ta.

 

SCENARIO TVÅ: SvePof insomnar och upphör. Svenska Spel och Cosmopol kan därmed ohotade fortsätta sitt arrangerande. Detta scenario är dessvärre inte otänkbart, att döma av den tynande tillvaro som SvePof fört på senare år. Sidofrågan man kan ställa sig här är om den nuvarande ledningen för SvePof hjältemodigt kämpar mot latheten och ointresset från spelarhåll, eller om den nuvarande ledningen inte lägger ned tillräckligt med krut på det jobb som borde göras, eller om det är en kombination av bägge? Som jag skrev i min förra krönika – "del 1" av denna essä om poker-SM – är pokerspelare notoriskt pragmatiska och som regel sig själva närmast: få är intresserade av de moraliska och politiska implikationerna av ett ställningstagande, utan majoriteten värderar krasst turneringar i termer av motstånd, prispengar, positivt/negativt EV och kvaliteten på arrangemanget.

 

Somnar SvePof in utan att ersättas av något annat, står vi alltså inför att poker är den enda tävlingsgrenen i hela Sverige där staten arrangerar SM. Det är inte ett moraliskt tilltalande scenario, men trösten är att SM trots allt i så fall fortsätter existera via Svenska Spel och Cosmopol... om än med stränga politiska restriktioner för deltagandet, vilket givetvis gör övriga spelbolag på marknaden ointresserade, leder till att arrangemanget inte blir så stort som det skulle kunna vara, och devalverar värdet av titeln.

 

SCENARIO TRE: SvePof genomgår på ena eller andra sättet en rejäl uppryckning. I så fall sker det gissningsvis tack vare nya friska krafter som väljs in i styrelsen – OCH genom att de lyckas ordna en finansiering med muskler, kanske tack vare bidrag från nätsajter och/eller externa sponsorer. Styrkt av denna förändring kan SvePof ordna en nysatsning på spelarnas eget SM, som därmed återfår sin prestige och ökar rejält i deltagarantal.

 

Men detta scenario tar inte bort grundproblemet med dubbla SM: Svenska Spel och Cosmopol kommer garanterat inte att lägga ned dessa sina profilarrangemang, även om SvePof av ena eller andra anledningen genomgår en renässans; fortfarande kommer de statliga företagen att hänvisa till att de formellt getts ensamrätt på att anordna legal poker i Sverige. Inte heller tar det bort problemet med att SvePofs SM fortsatt får förläggas utomlands, av samma juridiska skäl och för att slippa påhälsning av polisen och Lotteriinspektionen.

 

SCENARIO FYRA: SvePof ersätts av någon annan organisation, som genom någon form av tyst eller offentlig överenskommelse övertar spelarnas SM. Hur skulle då en sådan organisation kunna tänkas uppstå?

 

Ska vi vara realistiska så har Svenska Pokerförbundet i dag, till skillnad mot till exempel Poker Players Alliance samt Poker Voters of America, bägge i USA, inte en bred medlemsbas som ger tyngd bakom argumenten. Inte heller har SvePof – till skillnad mot dessa två organisationer i USA – tillräckliga politiska kontakter, samt god tillgång till jurister som kan ta en fight i olika rättsliga instanser.

 

Just därför kan jag tänka mig en vild tanke: att en helt ny pokerorganisation skulle kunna grundas samt ges finansiella och politiska muskler, om den fullt öppet drevs av de så kallade utländska spelbolagen i förening. Låt Unibet, PokerStars, Betsson, Ladbrokes, Nordic Bet och ett antal andra nätspelsbolag bilda låt oss säga Pokeralliansen: denna skulle då ta på sig att arrangera spelarnas SM plus ett antal andra event, SAMT att driva pokerfrågan lobbymässigt.

 

En vild tanke, jovisst; sannolikt också orealistisk. Men Pokeralliansen skulle kunna ta ifrån Svenska Spel ett av deras huvudargument för att just de ska arrangera SM: att Svenska Spel är störst. Frågan är om inte den tilltänkta Pokeralliansens kombinerade spelarbas skulle vinna den matchen. Låt dessutom Pokeralliansen få en handlingskraftig, professionell, mediavan ledning som också vill jobba med att försöka få externa sponsorer som till exempel Volvo, Rolex eller Johnny Walker; en Douglas Roos eller en Petter Nylander vore rena drömmen.

 

Kommer ett sådant förbund att kunna representera spelarna? Tja, knappast sämre än Svenska Spels/Cosmopols och därmed i förlängningen statens "förbund", som ju för ögonblicket tekniskt sett har noll medlemmar och dessutom lagvägen är begränsade på allehanda sätt, inklusive vad gäller att jobba med externa sponsorer.

 

Kommer det att få respekt av spelarna? Det beror helt på vad detta nya förbund gör och uppnår. Men det kommer förstås inte att kunna överta det "gamla" spelar-SM hur som helst, utan rättigheterna därvidlag är en ömtålig fråga.

 

Fortfarande kvarstår dock frågan om var detta nya tilltänkta förbunds live-SM ska arrangeras; och trist nog är sannolikt svaret "även nu utomlands", på grund av ovannämnda juridiska komplikationer – om nu inte ett batteri av högbetalda jurister tar sig an saken. I detta scenario, optimistiskt tänkt, skulle det nygamla spelar-SM kunna bli en långt större och attraktivare affär än Cosmopols; men nog vore det trist att kanske ändå behöva åka till andra bredd- eller längdgrader för att få ställa upp.

 

Skulle de utländska spelsajterna se det som lönt att starta upp ett sådant förbund? Det är mycket tveksamt, eftersom de i likhet med Svenska Spel i grunden drivs av ekonomiska realiteter; fördelningen av inkomster/utgifter kan bli en rejäl stötesten; och den svenska marknaden är relativt liten i ett europeiskt perspektiv. Detta scenario, att ett handlingskraftigt "Pokeralliansen" bildas, är förvisso attraktivt... men sannolikt samtidigt orealistiskt.

 

SCENARIO FEM: De styrande politiska krafterna i riksdagen ersätts av andra och yngre, och med en mer modern syn på såväl den europeiska samtiden som framtiden. Lagstiftningsvägen moderniserar de regelverket för Casino Cosmopol samtidigt som de utländska spelbolagen kan köpa licenser och bli fullt ut legala aktörer: det blir tillåtet att spela på Cosmopol iförd kläder med reklam för alla nätspelbolagen, att tillåta både intern och extern satellitkvalificering till stora turneringar, och att aktivt samarbeta med utländska aktörer och sponsorer.

 

Detta scenario är av självklara skäl det mest attraktiva, sett från dagens utgångsläge. Plötsligt skulle då hindren vara undanröjda för ett samarbete mellan SvePof och Cosmopol beträffande live-SM: och de stora nätspelsbolagen skulle bli aktivt intresserade av att marknadsföra sig genom ställa upp med deltagare iförda just deras hoodies, skjortor och basebollkepsar, vare sig det sker genom ett stall sponsrade spelare eller genom att spelarna som kvalat in via bolag A också får kläder därifrån som de sedan spelar i.

 

Först med detta enda live-SM skulle titeln/titlarna få den tunga nimbus den/de rätteligen ska ha. Dessutom skulle såväl deltagarantalet som prispengarna kunna skjuta i höjden när man slipper sätta sig på ett plan till Valletta eller Riga för att delta, och evenemanget omges av ökad publicitet eftersom det utspelar sig på svensk mark, inom bekvämt räckhåll för medieredaktionerna. Att det då också rör sig om ett oomstritt och mera krångelbefriat live-SM, med en enda segrare (åtminstone per disciplin), gör det dessutom attraktivare för presumtiva externa sponsorer.

 

Hur sannolikt är då detta scenario? På kort sikt – mycket osannolikt; på lång sikt – tämligen sannolikt, är min åsikt. Världen förändras, teknologin förändras, våra åsikter förändras, och till slut brukar även politiken motvilligt följa efter; om inte annat så när en gammal politikergeneration skyfflas sex fot ned i jorden och en yngre tar över. Det kommer att krävas mycket avkall på politisk prestige, och ett övervinnande av framförallt socialdemokratisk förmynderimentalitet som sitter i väggarna i riksdagen. Ni som läst min krönika på Unibet nyligen med rapport från Spelakademin kunde se att en vindkantring verkar vara på gång, om än långsamt.

 

Svensk spelpolitik har faktiskt förändrats förr, många gånger om: tittar man tillbaka till sekelskiftet 1900, när Martin Luther och Gustav Vasa fortfarande kastade långa slagskuggor över samhället, fanns det då för en spelsugen svensk bara fyra möjligheter: lotterier, premieobligationer, eller att slå vad med alternativt spela kort med vännerna. Tipset var ännu inte uppfunnet, organiserad vadhållning på hästar var i lag förbjuden, bingo var en brittisk kuriositet som få hade hört talas om, och spel på nätet fanns inte ens i science fictionlitteraturen.

 

Hela 1900-talet har för spelfrågans del i Sverige alltså varit en revolution i slow motion. När riksdagen den 1 juni 1999 röstade igenom att kasinon av internationellt snitt skulle tillåtas, hade frågan i årtionden föregåtts av statliga utredningar i ärendet och in i det sista höjdes det röster emot: främst från vänsterpartister, kristdemokrater och allehanda självutnämnda förespråkare för moral och religion. Det var en repris på de våndor som tidigare kringgärdat tillkomsten av Tipstjänst, legaliserandet av bingospelet, frågan om vilka som skulle tillåtas hantera skraplotter, och så vidare. Vägen fram till dagens Spelsverige har varit lång och fylld av konflikter... men spelpolitiken HAR ändrats, faktiskt; och det gång på gång. Det är en trösterik tanke. Jag ser inget skäl till varför inte regelverket för Cosmopol kan komma att moderniseras i framtiden.

 

Då kan i detta femte scenario dessutom ännu en dröm uppfyllas, och Sverige ta steget från B-nation till A-nation i poker genom att vi kan bli värd för stora turneringar ingående i EPT, Unibet Open, GSOP, EMOP och ett antal andra serier. DET vore i sanning en milstolpe i svensk pokers utveckling, långt från surmagade politikers vi-vet-bäst-uppfattning om vad vi spelare i nåder bör tillåtas hålla på med.

 

Men våra dubbla online-SM då? Tyvärr är den frågan inte lika lättlöst. Även med samma goda vilja från en ny och ung politikergeneration, kvarstår det faktum att till exempel Svenska Spel, Unibet och PokerStars alla håller till på olika nätverk – varav ingetdera kan tänkas göra sig det tekniska omaket att ordna tillgång från andras nätverk.

 

Häri ligger stötestenen vad gäller online-SM i poker: att det med nödvändighet måste spelas på ett specifikt nätverk, och då uppstår frågan: vems? Jag har inga patentlösningar här, utöver följande som väl får vara en önskedröm: att det upprättas ett separat nätverk, eller ett separat "rum" på något nätverk, och där online-SM spelas. Alla som vill köpa in sig där i SM, eller kvalar in via något annat nätverk/bolag, får en speciell och personlig engångskod för att vara på plats när turneringen väl drar igång – och det UTAN att behöva ha konto på just den sajten. (Jo, jag vet: mjukvaran måste ändå laddas ned och installeras.) Samtidigt ordnar man så att det i anslutning till ens avatar står vilket bolag man representerar (= har kvalat in via) under SM, alternativt att man är fristående. Det är ju inte en konstigare marknadsföring än att man kör för McLaren eller Ferrari i Formel 1.

 

Detta är alltså en betydligt mera svårknäckt nöt än live-SM. Där "räcker" det med utskottsarbete, ett antal namnteckningar på en motion eller en proposition och så en omröstning i riksdagen, och sedan är det grönt för mig att knalla in på Cosmopol i Team Unibet-skjorta och ställa upp i live-SM. Ett enat online-SM däremot kräver inte bara en politisk kursändring, utan också tekniska investeringar... vilket kostnaderna samt den inblandade prestigen högst sannolikt i dagsläget sätter stopp för.

 

Men ändå: kunde man på något mirakulöst sätt, genom en politisk vindkantring, ändra på saker och ting så att detta femte scenario blir verklighet – åtminstone vad gäller live-SM – har vi kommit längre än vad jag knappt vågar hoppas på.

 

Och vid horisonten, som en följd av de kommande förhandlingarna i hovrätten rörande Grebbestadsmålet och det eventuella brottet mot Lotterilagen, skymtar ett tänkbart sjätte scenario: att seriös turneringspoker via en prejudicerande dom förklaras vara lika fritt att arrangera som schack- eller bridgetävlingar. Då får Svenska Pokerförbundet, i nuvarande, förbättrad eller reinkarnerad form, plötsligt möjligheten att fullt legalt arrangera spelar-SM på svensk mark, och dessutom att få det uppbackat av allehanda sponsorer. Det vore ett fascinerande läge, med många möjligheter... inte minst för de "utländska" pokernätsajterna.

 

Men det är en utveckling som jag ska återkomma till vid ett annat tillfälle – liksom till frågan om i vilka former SM lämpligen ska hållas, och med vilka inköp samt hur öppet eller hur stängt det ska vara! Det saknas nämligen inte åsikter i den frågan heller.

 

DAN GLIMNE

 

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. 

En hjärnaktivitet

 

Det är skönt att vara tillbaka på arbete igen efter ett par veckors paus. Något som man ofta glömmer är värdet i att ta en paus, både dagligen, veckovis och varje år. Har man inte sin egen manager så skall man själv stå till svars för när man tar en paus och hur länge. Många säger att hjärnan fungerar som en muskel och vila är ju en viktig del av att stärka en muskel.

 

 

 

Det som är så fantastiskt som pokerspelare är att det finns ingen manual för hur man skall sköta sitt arbete. En av dom negativa sidorna som pokerspelare är att det är enkelt att bli isolerad ifrån omvärlden och mestadels av tiden går till att fokusera på det som sker online. Jag har själv kommit till insikt att även om jag inte spelat 10-16 timmar om dagen som många andra kan göra, så har jag isolerat mig mycket ifrån omvärlden och inte engangerat mig i dom som är runt omkring och har själv haft få andra intressen än pokern. 

 

Nya tider

 

Min lösning kommer innebära att jag skär ned lite på arbetstimmarna men fokuserar på att vara mer effektiv när jag väl är på arbetet, så jag inte går miste om så mycket i förhållande till vad jag vill åstakomma med pokern. Utgångspunktern är en arbetsvecka ifrån måndag till fredag och en vanlig arbetsdag ifrån 08:00 till 16:00. Dessa timmar är lite sämre att arbeta på då trafiken är mycket mindre än på kvällen men jag kommer ge mig lov till överarbetstimmar om det skulle krävas. Möjligheten för att jag tar en månad i vinter och jobbar natt finns ju också

Det som jag vill är att få ett liv där arbetet inte är det enda som är i centrum och skaffa en rad intressen och ett familjeliv som ökar min livskvalite.

Att vara lycklig och ha ett fungerande liv kan ju också ses på pokerkontot.

 

Resultat

 

De sista veckorna har jag inte spelat allt för bra men jag har också sprungit mycket under AIEV (läs: om tur inte hade varit involverat och resultatet av en hand endast var avgjort vad som är matematiskt är den bästa handen i oändligt antal av utfallen).

När variansen smyger in och det känns som den slår hårt på rullen och på psyket finns det några saker man kan göra för att minska smärtan.

Mina åtgärder kan vara att

• söka spel där motståndet är väldigt dåligt, gärna passiva motståndare (ofta HU)
• unvika täta matcher där man endast har en liten fördel
• unvika att spela ur position med marginella händer
• endast spela i position mot dåliga spelare
• lämna bordet om man spelar 200bb+ djupt ur position mot en duktig spelare
• utöva potkontroll oftare

Detta är endast några exempel för att dra ner lite på den höga variansen som redan är i Pot Limit Omaha.

 

 

 

Dan Glimne delar med sig av sina välkända anekdoter och aktuella pokernotiser regelbundet hos oss på PokerStrategy.com.

 

Tommy Almqvist fyra i Unibet Open i Dublin

En enda svensk hade vi på finalbordet i Unibet Open i Dublin i helgen: Tommy Almqvist från Luleå, som spelade sin första stora turnering och kammade hem 27 300 euro för sin fjärdeplats bland 260 startande från 26 länder!

CITATET

”Jag brukar variera min stil vid pokerbordet – ibland kastar jag korten med höger hand, och ibland med vänster.”
Författaren och humoristen Michael Wiesenberg

En riktig pokerchopper

Såg du min tidigare notis om varför hjärterkungen på pokerslang (och med lekar tryckta i USA) kallas för ”självmordskungen”? År 2009 formgav den amerikanske konstnären Steve Soffa en chopper med just namnet ”Suicide King”, och som byggdes i tre (3) identiska exemplar av Vince Costa och Alley Rat Custom Cycles. Priset: 75 000 dollar styck! Här ses reklamaffischen för dessa choppers (och med en av Steve Soffas pokerklockor i bakgrunden), samt en närbild på den specialdesignade tanken med textlogotypen. Nej, jag hade inte haft något emot att äga en sådan bike själv...

"Ö-känt" dålig i poker

Den legendariske filmskådespelaren och kvinnojägaren Errol Flynn, som 1935 slog igenom med dunder och brak i äventyrseposet Kapten Blod, var även rejält begiven på poker – men inte speciellt skicklig i spelet. År 1947 hade han dessutom köpt ön Navy Island utanför Port Antonio, i samband med en seglats till Jamaica ombord på sin båt Zaca. Ön hade han tänkt göra om till ett turistparadis för att tjäna pengar, men av de planerna blev just intet: tvärtom spelade Flynn 1953 bort ön, under vad han efteråt och i vresig ton beskrev som "en dålig pokerkväll".


Pokerkuriosa

Poker har samma födelsestad som jazzmusiken, nämligen New Orleans! När spelet uppfanns där omkring år 1820 spelade man dock till att börja med mörkpoker med bara 20 kort i leken, tiorna t.o.m. essen. Det gjorde att högst fyra spelare kunde delta, eftersom alla fick fem kort var. Dessutom fanns bara en enda satsningsrunda!! Först 1837 började man använda hela kortleken, och på 1840-talet uppfanns så köpet och den extra satsningsrundan efteråt, vilket skulle förvandla poker från hasard – om än med inslag av psykologisk skicklighet – till ett mera skicklighetsbetonat spel.

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

 

Vinnande förluster

 

På grund av både sjukdom och semester har det tyvärr inte blivit speciellt många blogginläggen. Juli blev min första förlustmånad och jag tog en välbehövlig semester. Under juli har jag utmanat mig själv och spelat många HU-matcher mot regulars på 10/20$-borden. Matcherna har varit mycket tuffare än när jag grindar vanligtvis och jag har backat mycket på grund av varians men också tilt.

Det som är positivt är att när man skall prestera något under största möjliga press testar man sina kunskaper och det är som lättast att hitta alla tänkbara brister. En av matcherna där min motståndare har vunnit mycket mer än vad han borde har jag under vissa tillfällen blivit väldigt emotionell när han dragit ut. Detta är en vanlig brist ibland pokerspelare och få vet hur man skall gå till botten med problemet. Jag kommer själv därför hålla mig ifrån tuffa reg-matcher tills jag har bättre kontroll över mina känslor. Varför man reagerar känslomässigt skiljer sig från spelare till spelare men att lyckas att förstå varför man reagerar som man gör och bevara lugnet är en av nyckelfaktorerna till att bli en framgångrik pokerspelare.

 

Ett nytt mätsystem

 

Den senaste tidens sessioner är fått mig att inse att jag är en mental fisk. Första steget för att bli bättre i det mentala spelet är läsa Jared Tendlers bok. 

 

 

 

Jag kommer också hålla dagliga rutiner med andningsövningar och meditation. Detta för att kunna bevara lugnet i mer stressande situationer och när alla känslor tar över. En aktivitet som ligger väldigt nära till hands är Yoga där varje ställning utgår från en bra andningsteknik och kan användas när man skall meditera. 

Eftersom det är så mycket tur involverat i poker är det svårt att dra slutsatser omkring resultat mätt i pengar, men med tillgången till statistikprogram är det väldigt enkelt att dagligen kolla på sina resultat mätt i pengar. Det har jag själv gjort ofta och även mitt i en session, hur mycket man skiljer sig från EV och kan inte komma på en endaste gång det har hjälpt mig i mitt spel. Det har endast försämrat min prestation för att jag har försökt försvara en vinst eller börjat jaga förluster och till och med handlat irrationellt på grund av att jag blev sur.

Istället kommer jag evaluera mitt spel efter en mängd parametrar som mäter hur bra jag presterar utifrån min förmåga, hur bra jag förbereder mig innan en session och hur jag hanterar känslor som kan dyka upp.  Viktigast just nu är att jag försöker bygga upp en universal tillgång till pokern som arbete, så när jag skall byta arbetsområde har ett upplägg som fungerar.   

 

Så har då Svenska Pokerförbundets live-SM för året utannonserats: den 21-26 november, i Riga i Lettland.

Att SvePof ännu en gång väljer att förlägga evenemanget utomlands, är för att man inte vill riskera att få det avbrutet av instormande svenska poliskonstaplar samt kontrollanter från Lotteriinspektionen. Trots Högsta domstolens utslag i våras i det s.k. Grebbestadsmålet, att den turneringen inte bröt mot dobblerilagen, kvarstår i avvaktan på de kommande omförhandlingarna i Hovrätten frågan huruvida den däremot bröt mot lotterilagen. SvePof har därför, fullt förståeligt, valt att ta det säkra för det osäkra.

Och ännu en gång får vi som ett brev på posten debatten om vilket SM som är det "riktiga", SvePofs eller Cosmopols. Här är en kortfattad redogörelse för historien bakom det svenska mästerskapet i poker:

SM i poker arrangerades första gången 1975 – på Holiday Inn i Monte Carlo, och i mörkpoker enbart samt med ett inköp på 6000 kronor – på initiativ av göteborgaren Raymond Kindberg. Det hade sedan i många år en respektabilitet och legitimitet genom att en grupp tämligen ansedda namn – ingen nämnd och ingen glömd – inom svensk poker "förvaltade" denna tävling, varvid förstås namnen med tiden byttes ut. Naturligtvis var SM i poker då ur lagens synvinkel ett strikt illegalt arrangemang, och hölls därför oftast utomlands. Bara tre gånger (om jag minns rätt) har detta SM spelats i lönn i Sverige: 1994 (på Kortoxen), 2001 (ännu en gång på Kortoxen) och 2005 (på Klubben).

Efter att det nuvarande Svenska Pokerförbundet bildades 2004 fick detta år 2006 genom en överenskommelse med de tidigare "varumärkesinnehavarna" överta ansvaret att arrangera live-SM – och arrangerade detta år även det första SM online. Samma år, 2006, bestämde sig dessvärre Casino Cosmopol för att även de ville starta upp ett konkurrerande "SM", och så inleddes dagens olycksaliga situation med två olika titlar.

Både Svenska Pokerförbundet och statligt ägda Cosmopol gör anspråk på att arrangera det "riktiga" live-SM; SvePof med hänvisning till tradition, respektabilitet och historia, och Cosmopol med hänvisning till att det bolaget av våra politiker getts formell ensamrätt på att ordna pokerspel för allmänheten i Sverige – varvid Svenska Spels pokersajt har tagit sig rätten att även arrangera ett online-"SM".

Naturligtvis är detta en absurd situation: dels att vi dras med dubbla "SM", dels att det ena av dessa arrangeras av statens förlängda arm. Inte inom någon annan sport eller något annat spel i Sverige existerar att staten arrangerar vad de anser vara det riktiga "svenska mästerskapet". Det skulle till exempel vara otänkbart att staten arrangerade ett "SM" i bridge, eller att Länsstyrelsen i Norrbottens län anordnade sitt eget "SM" i flugfiske – och med tillägget att det självklart ska hållas i något av statens vattendrag, och att reklam för t.ex. amerikanska rullar och brittiska spön inte får förekomma. Att motsvarande förfarande dock existerar i poker har en osund air av Stalin light och Nordkorea över sig. Det äkta och riktiga SM i poker som arrangeras av spelarna själva har alltid varit, och ska framgent vara, bland det finaste en svensk spelare kan vinna. Bakom den titeln finns en tradition, och varje ny vinnare får se sitt namn lagt till den prestigefyllda och växande listan över tidigare innehavare: en slags inofficiell "Hall of Fame" för svensk pokers främsta.

Jens Jadbäck har tidigare i den s.k. superbloggen på Sportbladets nätsidor redovisat svaren från Svenska Spels representant på ett antal frågor han ställt på ett nätforum, inklusive hur de motiverar varför staten och inte spelarkollektivet ska utse en svensk mästare. Ett svar i synnerhet förtjänar motargument:

"Svenska Spel är Sveriges största spelbolag och för oss känns det naturligt att vi arrangerar SM i poker [...]"

Givetvis är svaret nonsens. Sveriges största bilföretag Volvo skulle aldrig se det som "naturligt" att t.ex. arrangera sitt eget SM för standardvagnar, och inte heller skulle Slazenger ens drömma om att försöka etablera ett SM i golf där man dessutom inte fick använda konkurrenternas klubbor och bollar. Det skulle ögonblickligen utlösa en folkstorm av förtrytelse och upprörda debattprogram i radio och TV. Dessutom skulle det som sagt bryta mot en djupt rotad svensk tradition: att det är utövarna själva som i organiserad form har äganderätten till ett SM, och bestämmer under vilka former en eller flera segrare ska utses.

Varför slår sig då inte SvePof och Cosmopol/Svenska Spel ihop och kommer överens om ett enda årligt SM?

Av flera skäl, faktiskt. I det regelverk som styr vad Cosmopol och Svenska Spel får och inte får göra, gäller att ingen som helst reklam får göras för "utländska" spelsajter; därmed blir det ointressant för företag som Unibet, PokerStars, Expekt och alla de andra att sponsra vare sig evenemanget som sådant eller några spelare, eftersom deras logotyper inte får synas och det därmed inte finns något reklamvärde att hämta. Dessutom är i statens "SM" alla garanterade prispengar och bonuspriser etcetera förbjudna. Jämför det med SvePofs online-SM på Unibet den 27 september – 4 oktober i år, där vinnaren i hold'emeventet garanteras minimum en miljon kronor! Därutöver finns i SvePofs online-SM i år ett specialpris: den bästa allroundspelaren som samlat flest poäng i alla disciplinerna får ett paket med resa, hotell och inköp till VM i poker i Las Vegas 2012!

Här står alltså principer mot varandra: å ena sidan Svepof som vill erbjuda ett "öppet" SM där sponsorer och extragodis i prispoolerna välkomnas; å andra sidan statens förlängda arm som är förbjuden att göra just detta. Men det felet ligger i ärlighetens namn inte hos Svenska Spel, utan hos de politiker som vi röstat in i riksdagen, och i vars fingrar det ständigt kliar över att få medborgarna att rätta in sig i ledet vad det gäller fettintag, motion, sex, krogvanor, TV-tittande, pokerspel och annat.

Ingen förnekar att Cosmopols kasinon är mycket professionella och har gott rykte när det gäller att arrangera liveturneringar, oavsett vad dessa kallas. Om lagen medgav att Cosmopol och Svenska Spel fick ta hänsyn till samma kommersiella verklighet som öppet tillåter sponsring av rallyförare, fotbollsspelare och golfproffs också på svensk mark, skulle slaget för länge sedan vara vunnet och samarbetet ett faktum... och svensk poker i gemen hade varit den riktigt stora vinnaren.

Det måste också påpekas att detta "politiska filter" som lagts över spelmarknaden gör att vi tills vidare förblir ett bakvatten och en B-nation i poker: utan vare sig EPT, WPT, Unibet Open, EMOP, GSOP eller några andra internationella stortävlingar. Endast Sverige svenska turneringar har, för att ironiskt travestera Carl Jonas Love Almqvist. Våra makthavare fantiserar fortfarande om ett Idyllien där vi slätkammade medborgare går i enbart kommunala skolor, bor i HSB, handlar på Konsum, är anslutna till LO, spelar – lagom – på Svenska Spel, sover med händerna på täcket och till sist efter en tids medlemskap i PRO låter oss begravas av Fonus; men verkligheten fungerar som bekant aldrig i enlighet med politikers önskedrömmar.

Det hela kompliceras också av att Svenska Pokerförbundet på sistone kritiserats hårt, inte minst efter förra årets live-SM på Malta där – det ska inte förnekas – ett och annat kunde ha gjorts bättre. Dessutom saknades där ett ordentligt antal tunga svenska namn som jag gärna också hade sett på plats, inte minst för att skänka mera glans och legitimitet åt det hela. Men nu kolliderade SM-veckan 2010 olycksaligt nog med både WSOPE och EPT i London, vilket gjorde att många i stället prioriterade den brittiska huvudstaden.

Hypotetiskt hade det varit lätt för de svenska pokerspelarna att vända Cosmopols "SM" ryggen, och man- och kvinngrant ställa upp i Pokerförbundets SM i stället. Men pokerspelare är notoriskt pragmatiska: få är intresserade av det moraliska och politiska ställningstagandet i sammanhanget, utan majoriteten värderar krasst turneringar i termer av motstånd, prispengar, positivt EV och kvaliteten på arrangemanget.

Hur ska vi då komma ur den här situationen med dubbla SM? I min nästa krönika ska jag presentera några alternativa scenarier.

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet här.

Dan Glimne delar med sig av sina välkända anekdoter och aktuella pokernotiser regelbundet hos oss på PokerStrategy.com.

Poker på Kungliga Operan

Vill du se världens enda ”klassiska” opera som faktiskt innehåller en fullfjädrad pokerscen – med fusk och allt? Då får du ge dig till Kungliga Operan i Stockholm, där det den 17 december är premiär för ”Flickan från Västern” (”La Fanciulla del West” i original) av Puccini, och som skrevs 1910!

Handlingen i den operan utspelar sig i (mycket riktigt) Vilda Västern, där styckets hjältinna Minnie uppvaktas av både sheriffen Rance och boven Johnson. I slutet av andra akten har Johnson blivit skadad och gömmer sig uppe bland takbjälkarna i Minnies timmerkoja, när Rance anländer för att häkta honom. Minnie bedyrar att hon inte har en aning om var Johnson befinner sig, när bloddroppar från Johnson faller på sheriffen och avslöjar den förres gömställe.

I desperation föreslår Minnie att Rance och hon ska klara upp situationen genom ett parti poker. (När denna opera – som inte är någon av Puccinis stora verk, det kan sägas rakt ut – ska sättas upp på scenen, spelas av tradition och korrekthet mörkpoker med ett köp.) Om Rance vinner får han Minnie men måste släppa Johnson fri; om Minnie vinner får hon Johnson och Rance måste låta de bägge få gå sin väg. Duetten mellan Minnie och Rance heter för övrigt ”Una partita a poker”, operavärldens enda musikstycke med ordet poker i titeln!

Rance går med på saken, men Minnie har i förväg gömt några av essen i strumpebanden under kjolen. Hon förlorar första given varpå hon låtsas känna sig svimfärdig, och får Rance till att ordna fram en brandy till henne... medan hon blixtsnabbt byter ut några av korten i sin hand bakom hans rygg. Fortsättningen är oundviklig – Minnie vinner partiet, och Rance håller gentlemannamässigt sitt löfte om att låta henne och Johnson gå fria.

Minnie blir därmed en av de få kvinnliga huvudpersoner som Puccini inte tar livet av i sina operor, efter en fyrnäsduks avskedssnyftaria. Paret överlever för övrigt även tredje akten, när Johnson ska till att hängas i en liten stad; men ännu en gång räddar Minnie livet på honom, och de två lämnar nu Kalifornien för att söka lyckan på annat håll.

Som sagt – premiär på Kungliga Operan i Stockholm den 17 december! Och jo, jag har redan bokat biljetter till mig...

CITATET

”Poker saknar värderingar som baserar sig på trovärdighet, underhållning, förnyelse och ansvar.”
Direktör H.C. Madsen på Dansk Tipstjeneste, som motivering till varför företaget inte ska erbjuda statlig onlinepoker i Danmark

Ytterligare en pokeradress

Här är ännu en passande adress som du som nätpokerspelare kanske kan överväga att skaffa dig! Du hittar skylten längs 57 i det fagra Södermanland, strax utanför Gnesta.

Två vanliga felsägningar i poker

Gör du dig skyldig till någon av dessa? Hög tid då att rätta till ditt språk!
-  Singularis av marker är mark och inget annat i korrekt svenska, analogt med park och parker – "Här har du en 500-mark" till exempel.
-  Om du är den förste att lägga pengar i potten efter flopp, turn eller river är det korrekta att du betar ut, du höjer INTE – varje ny satsningsrunda börjar nämligen om från noll!

Självmordskungen

Amerikansk pokerslang innehåller åtskilliga benämningar för olika starthänder, men även för enskilda kort. Det faktum att hjärterkungen i anglosaxiska kortlekar traditionellt avbildas med ett svärd bakom nacken har renderat det kortet epitetet "The Suicide King", "självmordskungen"!

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

Så har det då uppdagats ännu en pokerskandal, i form av den unge portugisen José ”Girah” Macedos agerande. Det är, som min brittiske Unibetkollega Alex Rousso konstaterar i sin senaste blogg, inte direkt vad pokervärlden just nu behöver, i kölvattnet efter den Svarta Fredagen.

Vad är det då den 18-årige Macedo har gjort? Redan i maj i år diskades han från sin egen sponsors rankingtävlingar efter att det avslöjats att han låtit en annan och bättre spelare använda hans konto; och nu visar det sig att han svindlat av ett antal pokerkollegor miljonbelopp, efter att uppmuntrat dessa att ta sig an den påstått fiskige spelaren ”sauron1989”, och därefter via Skype följde dessa matcher samtidigt som han gav dessa kollegor och vänner goda råd om hur de skulle spela. ”Problemet” var bara att det var Macedo själv som var ”sauron1989”, varför det blev tämligen enkelt för honom att segra när sagda kollegor och vänner höll honom underrättad om sina hålkort!

Såväl Macedos sponsor som PokerStrategy.com, där han en tid var instruktör, har nu resolut sparkat honom; dessutom har Macedo, som erkänt sitt tilltag, lovat att ersätta sina offer för det de förlorat mot honom, plus ytterligare 30 000 dollar i kompensation.

Till råga på allt är nu ytterligare två kända namn inblandade i skandalen, som vi kanske ännu inte sett hela vidden av: Haseeb Qureshi och Daniel ”jungleman12” Cates, som varit instruktörer åt den omskrivne Macedo medan denne fortfarande var underbarn, till synes fläckfri och en ny komet på pokerhimlen. Nu har både Qureshi och Cates erkänt att de spelat på Macedos konton. Ett av Cates’ offer, Tyler Smith, kräver dessutom Cates på de 40 000 dollar som han förlorat.

Ja – listan över fuskare blir bara längre och längre. Man drar sig också till minnes hur Viktor ”Isildur1” Blom den 8 december 2009 förlorade motsvarande över 30 miljoner kronor när han spelade mot Cole South samt Brian Hastings som i bakgrunden fick uppbackning av Brian Townsend, och där det i efterhand uppdagades att de tre samarbetat och i strid mot den sajtens gällande regler fört gemensam statistik över Bloms spel. En i trion blev till och med under en månad avstängd från sin status som officiellt proffs på sajten. Och ett svenskt proffs – jag ska här inte nämna hans namn – togs i höglimitspel på nätet på runt sex miljoner kronor under en längre tid. När han till slut blev tillräckligt misstänksam lämnade han in sin dator hos en specialist, och där uppdagades det att ”någon” installerat en trojan som flera gånger i minuten tog en skärmdump och skickade den över nätet... och med vetskap om det svenska proffsets hålkort var det förstås ingen konst att besegra honom. Låt mig här också hoppa över fuskskandalerna runt Absolute Poker respektive Ultimate Bet, där ingen mindre än förre världsmästaren Russ Hamilton var djupt insyltad i den förstnämnda.

Det är en klen tröst att livepoker, under de två århundraden som gått sedan spelet uppfanns, inte heller på minsta vis varit förskonat från kopiöst fusk i både stor och liten skala. Kanske är det psykologiskt ofrånkomligt, för ett spel som inte bara spelas om utan främst MED pengar.

En gång, på 1930-talet under en rättegång i USA mot den ökände bankrånaren Willie Sutton, ställde domaren frågan "Varför ger ni er på just banker?" Suttons svar har blivit klassiskt: "Because that's where the money is."

Och så är det med poker, liksom med till exempel kreditkortsbranschen: eftersom bägge vuxit sig så stora och i dag omsätter så häpnadsväckande belopp, är det nog ofrånkomligt att svagare själar blir besatta av hur de ska tillskansa sig så mycket de kan av de summor som är i omlopp. De följer Walt Darrings klassiska devis: ”Get the money and get it honest, but if you can’t get it honest, get it anyway.”

Livepokern har genom hela sin existens varit genomsållad av svindlerier, fusk och ogenerade skojare. Listan kan göras hur lång som helst: för att bara ta ett humoristiskt exempel från 1884 och Lady Gay Saloon – på den tiden hade ordet gay fortfarande betydelsen ”munter” i engelskan – i Dodge City i Kansas, blev en spelare klädd som präst och i ett parti mörkpoker tagen på bar gärning med det klassiska esset i rockärmen. Han satte genast igång med att lovprisa Herren och försökte försäkra sina medspelare om att de just bevittnat ett religiöst mirakel, men det hjälpte inte: saloonägaren själv, Tom Nixon, hjälpte till att kasta ut prästen på gatan medan hans pengar fick ligga kvar på pokerbordet.

Och ”självklart” fortsätter det även i modern tid. Det väckte sensation 2003 när den ryska elitgymnasten och OS-guldmedaljösen Vera Sjimanskaja sattes fast av polismyndigheterna i Spanien. Hon och hennes partner hade svindlat till sig flera hundratusentals kronor i livepokerspel på ett antal av landets kasinon, genom att märka korten under pågående parti. En annan uppmärksammad händelse inträffade i WSOP 2005, när två spelare avslöjades med falska turneringsmarker framför sig på bordet. Var den ”incidenten” bara toppen på ett isberg?

Kanske borde vi göra som legendaren Doyle Brunson en gång föreslog i sin blogg: instifta en pokerns "Hall of Shame", till straff för – samt "androm till varnagel", som man förr sa på mustig juridisk svenska – de spelare som utmärker sig negativt vid pokerbordet. Brunson passade på att nominera namnen Walter "Puggy" Pearson (eftersom han kunde uppträda extremt burdust mot såväl motspelare som kasinopersonal), John "Doc" Holliday (som i sitt liv lär ha skjutit ihjäl flera motspelare under olika partier), "Nigger Nate" Lanette (som en gång bet örat av en dealer på Stardust), Stu "The Kid" Ungar (för sitt allmänt gräsliga och osportsliga uppträdande vid borden), Nick Vacchiano (specialist på att sätta sig i någon av positionerna närmast kvinnliga dealers och sedan förolämpa dem å det grövsta) och Nick "Shoeshine" Simpson (organiserat fusk på 60- och 70-talen, förutom att han under bordet en gång urinerade på en dealer som gav honom dåliga kort) till denna Hall of Shame.

Och då ska man dessutom ha klart för sig att inte bara spelarna, utan även arrangörerna, många gånger agerat klandervärt – för att uttrycka det milt. I sin bok ”Tales of Old Las Vegas” berättar Sam O’Connor hur det kunde gå till i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, när man väl infört nyheten dealers i pokerrummen men innan Nevada Gaming Commission satt upp regler för hur mycket rejk som fick tas: då arrangerade man för turisterna vad man inom industrin kallade ”snatch and grab games”, och hade dealers vars specialitet var att för husets räkning smussla undan så mycket som möjligt av potten som det gick utan att spelarna protesterade. Som bäst fungerade det i femkorts mörkpoker, där deltagarna har mycket annat att titta på än markerna – ofta på den tiden i stället silverdollarmynten – i mitten. Som O’Connor ironiskt och ordvitsigt formulerar det: ”It was too much money to be called a rake; it more closely resembled a shovel.”

O’Connor nämner i synnerhet en Rex Reynolds, som var dealer på Fremont Hotel & Casino i Downtown. ”Varje insats, varje kort medförde något nytt som kunde vända spelarnas uppmärksamhet bort från dealern och potten, och Rex använde alla de medel han hade till sitt förfogande. Han pekade på korten med ena handen medan den andra tog pengarna. När korten vändes upp, tog han för sig igen. Hans fingerfärdighet var exceptionell. Han kunde gömma silverdollarmynt bakom kortleken. Han kunde gömma så många som fyra eller fem silverdollarmynt i handen i rätt ögonblick, och utan avslöjande ljud sedan smussla ned dem i träfacken. När den vinnande handen till slut vändes upp, hade Rex tagit vadhelst bristen på spelaruppmärksamhet tillät.”

Så kunde det alltså gå till, de ”snatch games” som då florerade i hasardens huvudstad.

Men det är viktigt att påpeka att spelet i dag, tack vare existerande regelverk samt att det står i fokus som aldrig förr, trots allt är MINDRE anfrätt av fusk än någonsin – räknat per dollar och per deltagare. Och det är genom att vi spelare fortsätter vara på vår vakt som spelet förhoppningsvis kommer att bli ännu renare i framtiden.

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet här.

Allt här i livet går inte alltid enligt plan! Det är förvisso tur det, annars hade jag inte haft en underbar fru redan, eller för den delen det här jobbet. Jag var nämligen verkligen inte ute efter att skaffa något stadigt förhållande när jag träffade min fru för drygt 7 år sedan. Innan jag fick jobbet här så hade jag planen på att flytta till det radhus vi precis hade köpt och börja leva mer av ett "Svensson-liv". Jag hade precis säkrat några nya avtal i företaget och vi skulle komma närmare Nathalies familj. Trots det befinner jag mig nu 400 mil bort i ett varmt Gibraltar och trivs väldigt bra.

Alla förändringar är dock inte lika positiva. Vi hade sedan länge (sedan innan jag kom hit) planerat att ha en VIP-fest hemma hos Johan Storåkers. Av olika anledningar blir det nu inte så, vilket vi fick reda på alldeles för sent. När man väl hamnar i situationen att planer förändras så kan man antingen beklaga sig och bryta ihop eller välja det alternativet vi gjorde i det svenska teamet.

 - "Är du på bra eller dåligt humör?", undrar Johan lite halvt oroligt när jag kommer tillbaka från ett möte!
 - "Dåligt, jag har migrän", är mitt buttra svar.
 - "Ajdå, då tar vi det inte idag", säger han och ser genuint halvt livrädd ut (här kan man börja fundera på vilken typ av chef jag är, men jag slår inte mina anställda...så ofta).

Efter en snabb blick från mig så inser han att han nog bör berätta för mig direkt varpå han säger att vi måste boka om VIP-partyt eller håva upp en ganska betydande summa pengar. Efter en lång svordomsharang som inte lämpar sig vare sig för skriftlig återberättelse eller muntlig dito så sätter vi oss och funderar på alternativ. Simple as that! Ganska snart utkristalliserar sig ett par alternativ och efter att ha dragit lite grann i lite kontakter så lyckades vi slutligen styra upp en klassisk svensk aktivitet, Ålandskryssning!

De flesta har hört talas om dem, och de vissa, mer degenererade har till och med följt dokusåpor om dem. De som har deltagit kommer dock sällan ihåg vad som hänt, vilket gör aktiviteten till en väldigt mytomspunnen sådan. Med den senaste träffen med flera av våra VIPs här nere i Gibraltar i mitten av juni i färskt minne så får jag baksmälla bara av att tänka på det. Det blir desto mer intressant när jag måste ta mig ner till västkusten dagen efter för min frus födelsedag. För tillfället är vi inte helt klara med planerna för vad vi kommer hitta på väl på plats, men vi har en ganska bra idé. Planer har ju trots allt en tendens att förändras...

Dan Glimne delar med sig av sina välkända anekdoter och aktuella pokernotiser regelbundet hos oss på PokerStrategy.com.

De största svenska livepokervinsterna genom tiderna:

Här är de tio största svenska blågula casharna någonsin – och Alexander Anters WSOP-armband nyligen tog sig faktiskt in på listan!

1. Martin de Knijff		$2 728 356 [etta i WPT Championship 2004]
2. Erik Friberg		$1 979 189 [åtta i VM 2006]
3. Daniel Bergsdorf		$1 300 000 [sjua i VM 2005]
4. Kent Lundmark		$1 127 604 [etta i EPT Barcelona 2010]
5. Jakob Carlsson		$1 018 980 [tvåa i EPT San Remo 2010]
6. Michael Tureniec		$961 902 [tvåa i EPT London 2008]
7. Kristoffer "Sumpas" Thorsson		$944 946 [etta i Master Classics of Poker 2009]
8. William Thorson		$907 128 [trettonde i VM 2006]
9. Christer Johansson		$793 882 [etta i Irish Open 2009]
10. Alexander Anter		$777 928 [etta i Event 56 $1500 NLH i WSOP 2011]

Women of Poker Hall of Fame

Nyligen fick den pokerintresserade allmänheten rösta via nätet, vilket resulterade i att tre nya kvinnor valdes in i Women of Poker Hall of Fame: Margie Heintz, en av Las Vegas mest kända dealers som bland annat tjänstgjorde redan på finalbordet i VM 1977 när turneringen TV-sändes över hela USA; Phyllis Caro, välkänd pokermanager för kortklubben Hollywood Park; och Kristy Gazes, proffsspelerska som dragit ihop över en miljon dollar i liveturneringar. Den 2 september sker den officiella galan, på Golden Nugget i Las Vegas, när de ges inträde.

CITATET

"Ett stensäkert tips om hur man tjänar pengar på poker? Spela mot sådana som är sämre."
Carl Sifakis, författare till ”The Encyclopedia of Gambling”

VECKANS POKERVARIANT

På legendariska pokerhaket Aviation Club i Paris spelar man ofta Courchevel (med namn efter skidorten i södra Frankrike). Den spelas som Omaha, men med två skillnader: (a) alla får 5 kort var i given, inte 4 (och måste som vanligt använda 2 av dem i visningen), och (b) direkt efter att alla fått sina hålkort läggs floppen upp mörkt på bordet, varefter första kortet av de tre i floppen vänds upp och avslöjas i förväg, och den inledande satsningsrundan kan dra igång. Courchevel kan spelas så att högsta handen vinner som vanligt, eller som high-low split (potten delas lika mellan högsta och lägsta handen).

SIFFRAN:

83%
så stor är chansen att floppen i hold'em inte ska innehålla något par.

En riktig pokeradress

Vill du bosätta dig på en adress som passar din proffsstatus? Då kan jag rekommendera Ässvägen, på Hönö i Göteborgs skärgård...

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

Trots att jag just nu är på semester i Göteborgs skärgård, finner jag mig föranledd att ta upp de senaste turerna kring Full Tilt – och med anledning av dessa framför allt det spelarperspektiv som så ofta glöms av.

Den utlovade hearingen rörande Alderney Gambling Control Commission (AGCC, som huserar på en av öarna i Engelska kanalen) och Full Tilt Poker (FTP), där den förra den 29 juni drog in licensen för den senare, hölls nyligen inför cirka 150 åhörare varav en tredjedel var mediafolk. Det mest påtagliga resultatet av hearingen var hur spelarnas rättigheter snabbt glömdes av: i stället degenererade hearingen till ett hetsigt gräl mellan parterna, eftersom FTP är skyldiga cirka 400 000 dollar i obetalda licensavgifter och AGCC:s prioritet nummer ett nu förefaller vara att driva in dessa pengar. FTP:s motdrag blev att gå med på att betala de pengarna om två villkor uppfylldes: att AGCC ”överväger” att ge FTP licensen tillbaka, samt att hearingen genast avbröts för att sedan i en nära framtid återupptas men då bakom stängda dörrar dit inte mediafolk och allmänhet har tillträde.

Och resultatet av hearingen? Den blev att mediafolket kördes ut och att FTP och AGCC fortsatte förhandlingarna bakom stängda dörrar, med okänt resultat hittills utöver uttalandet att senast den 15 september ska dessa privata överläggningar vara avklarade.

Till råga på allt gick den 29 juli ett pressmeddelande ut från nordamerikanska Kahnawake Gaming Commission (KGC, och som hör hemma i mohawkernas territorium nära Montreal i Kanada) om att KGC har förnyat Full Tilts ”sekundärlicens” att bedriva onlinepoker.

Det är högintressant, med tanke på att FTP:s primärlicens på Alderney nyligen dragits in på grund av ett antal ekonomiska och juridiska oegentligheter. Man kan fullt berättigat ställa sig frågan om varför KGC överhuvudtaget kan låta FTP vidmakthålla en licens, sekundär eller inte, när Full Tilt just nu utreds av FBI och amerikanska justitiedepartementet vad gäller en lång rad misstänkta kriminella aktiviteter. Siktar Full Tilt på att kringgå AGCC och återuppta sin onlinepoker via en ”uppgradering” till primärlicens från Kahnawake?

Men nu till kärnfrågan: nästan inte någonstans under denna hearing nyligen, eller i KGC:s pressmeddelande, berördes med ett enda ord frågan om spelarnas intressen – enda undantaget är en bisats i AGCC:s pressmeddelande daterat den 27 juli. AGCC förefaller fixerade vid att få in den obetalda licensavgiften; Full Tilt vid att få igång någon form av webbsajt igen; och KGC:s motiv vågar jag för stunden inte ens spekulera i.

Men var är som sagt spelarperspektivet? Vem skyddar deras intressen och pengar?

Man ska ha klart för sig att det knappast är bättre här i Sverige. Jag har faktiskt i många år ansträngt mig för att försöka föra spelarnas talan på hemmaplan: på Aftonbladets pokersida under sex års tid, i mina Unibetkrönikor, i ett otal tidnings- och radiointervjuer och i debattprogram på TV, och inte minst på den årliga Spelakademin i Visby i september när branschens movers and shakers samlas och man äntligen är ansikte mot ansikte med politiker och folk från Lotteriinspektionen och Finansdepartementet som ju i stor utsträckning handhar spelfrågorna i Sverige.

Det är många sorglustiga scener som jag då fått bevittna. Våra svenska makthavare och myndigheter har ju bevisligen den trista vanan att surna till när vi i de breda folklagren inte uppför oss som vi borde: vi motionerar för lite, äter för fet mat, köper alkohol utomlands och så vidare, och genast kickar ryggmärgsreflexerna in där uppe inom ledarskiktet och det mumlas om extraskatter och förbereds brett upplagda informationskampanjer. Vem minns inte Socialstyrelsens uppmaningar om att vi svenskar bör äta 6-8 brödskivor om dagen, och att ledande socialdemokratiska företrädare på 1980-talet på fullt allvar övervägde att förbjuda parabolantenner, eftersom tanken på att låta svenska folket fritt titta på "utländsk" TV kändes förfärande?

Man behöver dessutom inte gå längre än till de två senaste spelutredningarna för att se motsvarande makthavar- och myndighetsinställning till hur vi svenskar ”bör” spela. Den näst senaste lades fram medan Göran Persson fortfarande satt vid makten och var – fick jag höra mellan skål och vägg av den då ansvarige utredaren Jan Francke – ett ”rent beställningsjobb som syftade till att stärka det svenska spelmonopolet”. I direktiven till den utredningen fanns inte en enda rad som handlade om något i stil med att "tillgodose spelarnas behov av nya, bra, utmanande spel med en hög vinståterbetalning".

Alliansregeringen skärpte sig bara aningen i jämförelse. På sidan 89 i den senaste spelutredningen, framlagd i december 2008, kunde man visserligen läsa formuleringen att ”statens inflytande på spelmarknaden har gällt att tillgodose allmänhetens spelintresse genom att erbjuda spel i ordnade och kontrollerade former”, men då bör man ha i minnet att allmänhetens synpunkter på ordvalet ”tillgodose” långt ifrån sammanfaller med statens. Det visade sig också när man studerade utredningen att den i praktiken, när det gäller de pengar som genereras av spelandet, från pärm till pärm ogenerat dominerades av myndigheters, politikers och organisationers åsikter när de ansåg sig föra spelarnas talan, och sedan övergick till att diskutera hur man bäst kan stycka upp överskottet sinsemellan och i görligaste mån hålla nere den rest som går tillbaka till själva spelarna. Spelarperspektivet ”valuta för pengarna” fanns det inte en rad om.

Det finns i Sverige en osund, mångårig mental fixering samt politisk låsning vid att spelandet för tid och evighet genom pålagor, skatter och regleringar SKA generera ett fläskigt överskott till staten samt folkrörelserna, på ett sätt som man inte skulle drömma om att utsätta resten av nöjesindustrin för. Intressant nog förekommer i den svenska offentliga speldebatten knappast något som helst ifrågasättande av denna inställning. Det är betecknande att Lars Wegendal, socialdemokraternas talesman i spelfrågor, offentligt och missbelåtet har sagt att: "De utländska spelbolagen har levt högt på att erbjuda höga vinståterbetalningar." Konceptet att ge just spelarna valuta för sina pengar existerar helt enkelt inte bland de flesta politiker.

Ibland känns Sverige mentalt så trångt att man får åka utomlands för att kunna byta åsikt. Jag blir också påmind om det klistermärke jag en gång såg i ett skyltfönster i downtown i Las Vegas, med texten: DET ÄR MED POLITIKER SOM MED BLÖJOR, DE BEHÖVER BYTAS UT OFTA OCH AV SAMMA SKÄL.

Dessutom kan man gott hålla i minnet att de hårt reglerade svenska spelbolagen ovanifrån styrs av politiker som är tillsatta på betydligt lösare grunder. Deklarationsfuskerskan Gudrun Schyman, för att ta ett exempel, satt länge kvar i riksdagen fast hon var fälld i domstol för grovt skattebrott; det gick tydligen bra att leda vänsterpartiet, trots ett straffregister som hade diskvalificerat henne om hon fått för sig att söka jobb som till exempel blackjackdealer på Cosmopol i Stockholm.

Är det för mycket begärt att just spelarnas perspektiv på ett bra och rättvist spelande faktiskt också tas upp i den offentliga debatten, tillsammans med en diskussion om konceptet valuta för pengarna – i stället för överhetens uppfattning om vad detta perspektiv ”bör” vara? Det är ett smått obehagligt perspektiv att vi vuxna medborgare tillåts rösta fram en riksdag, utföra viktiga operationer efter vederbörlig utbildning och riskera livet dag ut och dag in som frivilliga i den militära insatsstyrkan i Afghanistan, men enligt makthavare, myndigheter och moralister helst inte ska betros med att spela poker ens om småpengar på förhatliga ”utländska” webbsajter eller på privata, välskött klubbar.

Var är som sagt spelarperspektivet, i debatten?

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

När jag satte mig ned och började fundera på det här blogginlägget fastnade en del från en gammal rekklamsnutt för McDonalds i mitt huvud. Det var på den tiden som kanske inte alla av er kommer ihåg när McDonalds hade sloganen "Kom till McDonalds vi ger mer". Enligt det YouTube-klipp jag hittade var det 1993, vilket troligen kan stämma även om jag plötsligt började känna mig väldigt gammal. Jag åt en "Big Mac med en extra cheesburgare +5", gärna med en paj och en glass till efterätt, varje lördag när jag spenderade mina ungdomars helger med att bygga en segeljolle på Ungdomarnas Båtbygge. Vadan denna nostalgi kanske ni undrar? Det är en väldigt befogad fråga, för det är egentligen inte relevant, men det kan bli så ibland när man låter tankarna flyga fritt för att hitta inspiration. Citatet som sådant är dock väldigt relevant, och det var ju genom det som vi kom in på den helt irrelevanta produktplaceringen. Relevant för att vi här i Gibraltar har blivit färre på kontoret. Relevant för att man ibland kan behöva påminnas om att de bra sakerna som hänt tidigare som fortfarande finns kvar, i ens minne.

Det är så oerhört mycket enklare att låta bli att leva som man lär. Jag vet att alla i mitt team gärna vill ha mer feedback på det jobb de gör, speciellt positiv om de gör något bra (eftersom det alltid är mycket lättare att klaga på det som är mindre bra). Trots att jag vet att jag inte är den bästa på att faktiskt ge dem den feedbacken så kan jag stundtals beklaga mig inför min chef och själv säga att jag gärna skulle få lite mer feedback på det arbete jag gör. Samtidigt gäller det väl många när det gäller pokerspelet. Det är lätt att ena stunden jubla över hur mycket man krossar de nivåer man spelar på, för att i sen nästa stund svära över hur otroligt mycket otur man har.

Här på kontoret har det varit en lite deppigare stämning än vanligt senaste tiden. Anledningen har varit att vi har tagit en del strategiska beslut som innebär förändringar. För att kunna göra dessa på ett bra sätt så har fokus mer legat på att fundera över vilka kostnader vi har och hur vi använder de resurser vi har. Om man inte vet vad man har att röra sig med är det väldigt svårt att ta bra beslut. Samtidigt har en del personer lämnat oss, vilket framförallt märks i vårt team. Fredrik och Joakim har i samråd med oss beslutat att sluta jobba för det svenska teamet. Joakim kommer ni fortfarande kanske se en hel del grejer av, men Fredrik har inte tagit något beslut om framtiden. Nu har vi dock nått det läget där vi vet vad vi behöver veta och istället kan börja fundera vad det innebär för framtiden. Personligen ser jag fram emot det rejält då vi jobbar på en del förändringar som kommer bli väldigt mycket bättre för er medlemmar! Förhoppningsvis kan jag skriva om det i nästa blogginlägg.

För att återgå till syftet med det här blogginlägget så kan jag ju snabbt summera några av de minnena jag har med Joakim och Fredrik sedan jag kom ner i maj.

- Jag har fått njuta av att trycka upp en tårta i ansiktet på Joakim i livesändning
- Jag har blivit ilurad att börja spela kortspelet Magic
- Jag har tvingast "facepalma" så ofta att jag nästan fått skavsår i pannan av alla dumheter som diskuterats i teamet
- Joakim har lärt sig att inte lägga mobilen under stolen när man har barn i närheten av en pool
- Fredrik har lärt barnen att trumma den som bär dem på axlarna på huvudet

Förhoppningsvis blir listan allt längre den närmaste tiden, för jag tänker då inte sluta umgås med de svenska gubbarna! De kommer ju som det ser ut båda två att stanna kvar här i Gibraltar. Om inte, så finns ju alltid de stunder vi har haft tillsammans kvar! Avslutningsvis får jag visa filmen som är orsaken till den här rubriken!

 

 

 

Dan Glimne delar med sig av sina välkända anekdoter och aktuella pokernotiser regelbundet hos oss på PokerStrategy.com.

November Nine 2011

Här är de nio som gått till finalbordet i årets världsmästerskap i poker (Main Event i WSOP), och som kommer att göra upp om titeln, armbandet och inte minst ett förstapris på 8.711.956 dollar! Jag presenterar dem i ordning efter markerställning.
Martin Staszko (Tjeckien): 40 175 000
Eoghan O’Dea (Irland): 33 925 000
Matt Giannetti (USA): 24 750 000
Phil Collins (USA): 23 875 000
Ben Lamb (USA): 20 875 000
Badih Bounahra (Belize): 19 700 000
Pius Heinz (Tyskland): 16 425 000
Anton Makievskij (Ukraina): 13 825 000
Samuel Holden (Storbritannien): 12 375 000

WSOP-anekdoten

Ett finalbord som definitivt var ”fixat”, enligt vad några av deltagarna själva erkänt efteråt, var det i VM 1972. Då var tiderna mycket annorlunda än i dag: med tre spelare kvar ville Doyle Brunson och Walter ”Puggy” Pearson inte för sina liv ha vare sig medias eller skattemyndigheternas uppmärksamhet på sig, och gjorde därför i tysthet en deal med Thomas ”Amarillo Slim” Preston som fick vinna turneringen och få all publicitet, om än definitivt inte hela vinstsumman. Amarillo Slim däremot var mån om att bli superkändis, och lyckades förvandla sin VM-titel till flera dussin radio- och TV-framträdanden, några böcker och en biroll i gamblingfilmen ”California Split”, förutom ett rykte som varar än i dag.

Svenskarna som drog in mest pengar i WSOP

Vilka svenskar lyckades dra hem mest pengar sammanlagt under årets WSOP? Här är topplistan:
1) Alexander Anter (en cash): 777 928 dollar
2) Per Linde (en cash), 130 997 dollar
3) Christer Björin (tre cashar): 123 553 dollar
4) Robin Colbin (en cash), 76 146 dollar
5) Daniel Haglund (en cash): 64 186 dollar
6) Magnus Persson (en cash): 54 851 dollar
7) Mikael Thuritz (en cash): 54 837 dollar
8) Martin de Knijff (en cash), 47 101 dollar
9) William Thorson (en cash): 43 976 dollar
10) Per Ström (en cash): 40 654 dollar

 

CITATET

"It's a matter of NOT getting UN-lucky."
2005 års världsmästare Joseph Hachem avslöjar hemligheten med vad som krävs för att vinna VM-titeln.


Något unikt för Las Vegas

Av princip har kasinon världen över inte några klockor, för att inte i onödan påminna besökarna om att det är dags att gå hem... men Harrah’s på The Strip utgör undantaget som bekräftar regeln! Här finns faktiskt Las Vegas enda pokerrum med en klocka på väggen, nämligen denna.

Poker och enarmade banditer

Uppfinningsrikedomen är ändlös vad det gäller att sätta tema på enarmade banditer i Las Vegas – och poker är förstås ett tacksamt ämne. Till och med Kenny Rogers klassiska countrymusiklåt ”The Gambler” har gjorts om till en sådan maskin, och där spaderess och markerstaplar och mycket annat ska fås att ställa sig på rad för vinst.

 

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

Årets största pokerturnering, VM/Main Event i WSOP, har nu reducerat 6865 startande till ”the November Nine” – finalbordets nio spelare. Det krävde sammanlagt tolv speldagar: fyra dag 1 (A+B+C+D), två dag 2 (A+B), och så dagarna 3-4-5-6-7-8 när de återstående spelarna kunde få plats i samma lokal.

Vad kännetecknar då de nio som nu om lite mindre än fyra månader på nytt kommer att drabba samman för att göra upp om titeln, det åtråvärda armbandet, långt över åtta miljoner dollar och inte minst prestigen som ligger i att få kalla sig världsmästare?

Majoriteten titulerar sig professionella spelare; fem av de nio, närmare bestämt. Och, jo, det ska inte förnekas att när man följt rapporteringen och uppdateringarna på WSOP:s egen sajt, så verkar majoriteten av de nio ha haft tur i några avgörande lägen, på vägen mot finalbordet. Det ska inte förnekas att turen faktiskt är inblandad när det gäller att nå ända fram i en riktigt stor pokerturnering; när Johnny ”The Orient Express” Chan 1987 tog sin första VM-titel, var han på vägen dit totalt inblandad i tolv ”slantsinglingar” (par mot överkort eller tvärtom, före floppen) – och vann samtliga.

Inversen av det är att det räcker med ett enda riktigt otursläge för att vara utslagen. Ett exempel från årets WSOP är den svenske pokerkrigaren Kristoffer Vadsmo, som redan i den tredje given (!) under dag 1B i VM fick in alla sina marker med A-A mot fiendens K-K... bara för att få se en ännu en kung landa på brädan, och därigenom bli utslagen. Han gjorde alltså allting rätt och k-u-n-d-e med den uppdubblingen så tidigt i matchen i dag varit en i ”the November Nine” – men är pokergudarna emot en så hjälper ingenting.

En annan faktor som garanterat karakteriserar alla dessa i novembernian är dock förmågan att ligga steget före medspelarna, när de avverkat bord efter bord, dag efter dag; alltså att kunna läsa konkurrenternas spelstil och så utnyttja det. ”The ability to look into a man’s soul”, som Doyle Brunson så träffande formulerat det vid ett tillfälle.

Steg ett när man lär sig att spela poker är att koncentrera sig på frågan ”Vad har jag på handen?”, vilket ganska snabbt ska följas av steg två som är ”Vad har min motståndare på handen?”. De skickliga i poker går sedan vidare, genom att lära sig att ställa och besvara fördjupade frågor som ”Vad tror min motspelare att jag har på handen?”, ”Vad tror min motspelare om vad jag tror att han har på handen?”, och ”Givet vad min motspelare tror att jag har för hand, hur tror han att jag kommer att spela den?”

Hamnar du rätt i den resonemangskedjan, är det du som har överläget i poker. Kan du sätta dig in i fiendens tankemönster, kan du utnyttja det till att skapa lägen som ger honom möjligheten att begå misstag.

Konsten att ligga steget före har faktiskt undersökts inom matematisk spelteori. Ett av de mest kända exemplen är ”skönhetstävlingsspelet”, ett koncept som utvecklades av ekonomen John Maynard Keynes och avhandlas i dennes bok ”General Theory of Employment Interest and Money” (1936) för att bland annat förklara prisfluktuationer på aktiemarknaden.

Keynes beskriver en tänkt skönhetstävling arrangerad av en dagstidning, och i vilken de tävlande ska välja ”de sex vackraste kvinnorna” bland en större uppsättning fotografier av olika kvinnor. De som bland sina sex val har med den kvinna som i slutändan fått flest röster, har sedan chansen att vinna ett pris.

Den mest naiva strategin är förstås att helt enkelt välja de sex kvinnor man anser är de vackraste. En smartare tävlande däremot, som är ute efter det där priset, skulle tillämpa en annan strategi: han eller hon skulle försöka resonera sig fram till vad majoritetsuppfattningen om skönhet är, och sedan göra ett urval om sex kvinnor baserat på detta. Resonemanget går sedan enligt Keynes att ytterligare fördjupa: en ännu smartare tävlande skulle göra en bedömning av vad medtävlarnas uppfattning om majoritetsuppfattningen om skönhetsideal är – och så vidare!

Samma resonemang anser Keynes tillämpas av smarta aktörer på till exempel aktiemarknaden: alltså där ”rätt” aktiepriser inte baseras på vad aktiernas fundamentala värde är (= p/e-tal etc), utan på vad alla andra sannolikt anser att de bör vara, eller på vad alla andra anser att de övriga aktörernas genomsnittliga uppfattning om aktiepriserna är.

Keynes ”skönhetstävlingsspel” har testats i olika varianter, och befunnits hålla streck. Ett klassiskt exempel är Moulins ”the p-beauty contest game”, uppfunnet 1986, och där alla de tävlande samtidigt och oberoende av varandra ska välja ett heltal mellan 0 och 100: tävlingen vinns sedan av den person vars valda heltal ligger närmast p gånger genomsnittet av alla de avgivna heltalen – och där p typiskt är 2/3. (Givetvis vet alla de tävlande om att detta p-villkor finns med i ”spelreglerna”.)

Låt oss anta att p är just 2/3. Det visar sig vid praktiska försök med testgrupper att med människor som är ovana vid matematiska resonemang, brukar genomsnittet av de mer eller mindre godtyckligt valda heltalen hamna runt 50 – inte oväntat – varvid tävlingen som regel vinns av den som (utan större insikter) kommit närmast 2/3 x 50 = 33.

Samma ”skönhetstävlingsspel”, och med grupper som inkluderar matematiskt något insiktsfullare människor, visar dock på att dessa resonerar på nästa högre nivå: eftersom de insett att genomsnittet av de andras godtyckligt valda heltal troligen hamnar runt just 50, avger de själva svaret 33. Och ett litet fåtal resonerar på en nivå som ligger ytterligare ett steg upp: eftersom de inser att en del av de andra tävlande resonerar just runt 50/33-nivån, inser de samtidigt att en övervikt av svar runt 30-strecket förskjuter genomsnittet av de valda heltalen ett stycke nedåt, varför de själva justerar sitt eget svar till kanske 25 eller däromkring.

Och ännu intressantare blir det om samma testgrupp får göra om tävlingen flera gånger i rad – och blir upplysta om det underliggande resonemanget. Genomsnittet av de valda heltalen kommer då för varje tävlingsomgång att krypa nedåt, och vinnaren eller vinnarna blir den/de som kan anpassa sitt resonemang till att ständigt ligga steget före de andra och korrekt bedöma – med ledning av de föregående tävlingarna – vad det nya genomsnittet nu kommer att hamna på, och därför anpassa sin egen gissning. (Och är du en smart pokerspelare, inser du redan nu var det ”slutgiltiga” svaret kommer att hamna, när samma grupp deltagare får göra om just denna tävling tillräckligt många gånger: på noll, som i detta fall utgör den så kallade Nashjämvikten.)

Det är alltså matematiskt bevisbart att det, inte minst i poker utan även i ett stort antal andra fall inom matematisk spelteori, lönar sig att kunna tänka och resonera ett steg före konkurrenterna. Men samtidigt, intressant nog, har du inget för att försöka lägga dig alltför många steg före konkurrenterna i poker – till skillnad mot vad som är fallet i renodlade skicklighetsspel utan nämnvärt slumpmoment, som i till exempel schack eller go. Ju längre före konkurrenterna du ligger där, och ju djupare du kan resonera, desto större blir ditt övertag.

I fallet med spel med utpräglat psykologiskt manipulativa inslag däremot – som i poker – har du intressant inget för att ”tänka” alltför mycket djupare än konkurrenterna. I den riktningen lurar i stället den fälla som pokerteoretikern Mike Caro döpt till ”fancy play syndrome”.

Ett exempel är när du inbillar dig att motspelaren försöker med ett squeeze play mot dig varför du trots en mer eller mindre chanslös hand svarar med motvapnet en New York backraise för att bluffa ut honom och få honom att lägga sig – medan din motspelare helt enkelt bara råkar ha en hygglig hand som J-J och inte har tänkt ett dugg längre än till steget ”Yippie, jag har en hand, nu ska det satsas”. Han ska följaktligen ingenstans utan är kvar i potten för att stanna, bryr sig inte om dina manövrar, och ditt ”fancy play syndrome” kostar dig bara pengar i onödan.

Däri ligger alltså ”tricket” i poker: att tänka steget längre än motspelaren eller motspelarna, men inte längre, så att du inte gör misstaget att befinna dig tre eller fyra plan bortom och därmed i stället läser hans agerande för någonting djupare än vad det i verkligheten är. Det är en sanning du bör hålla i huvudet, när du slår dig ned vid bordet.

Och apropå tävlingar, så hade amerikanska tidskriften Games för ett antal år sedan en såväl intellektuellt som djävulusiskt elegant tävling: det gällde att skicka in ett svar där du gissade hur många som sammanlagt skulle skicka in ett svar. Jo – läs den meningen en gång till: det är korrekt uppfattat. DÄR kan man tala om pokertänkande på flera olika nivåer...

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

Dan Glimne kommer att dela med sig utav sina välkända anekdoter och aktuella pokernotiser regelbundet hos oss på PokerStrategy.com.

Äktenskapet som en kortlek

Jag kan helt enkelt inte undanhålla läsekretsen detta ordvitsiga men också oöversättliga skämt, som häromkvällen drogs från scenen under showen ”The Rat Pack Is Back!” på Rio i Las Vegas; håll tillgodo!
Frank Sinatras rollfigur (med romantiskt tonfall): ”Marriage is just like a deck of cards, you know, all you need at the beginning is two hearts and a diamond...”
Dean Martins rollfigur (avbryter med sarkasm i rösten): ”... yeah, and just a couple of years later you will really wish you had a club and a spade...”


Årets inval i pokerns Hall of Fame

Nyligen avslutades nomineringarna till de namn som i höst ska väljas in i The Poker Hall of Fame, vilken etablerades 1979. Besök gärna sajten
http://www.wsop.com/pokerhalloffame/index.asp
och sätt dig in i ett stycke pokerhistoria! Självklart passade jag på att via nätet nominera svensk och europeisk pokers såväl grå eminens som otadlige gentleman, Christer Björin, som ju under mer än 25 års tid varit en stadig vinnare i både turneringar och cashgames!

 

WSOP-anekdoten

Tittar man tillbaka i WSOP-historien, har det funnits ett antal deltagare med dubiöst rykte. En av de mera omtalade är porrkungen Larry Flynt, grundaren av ”herrtidningen” Hustler. Enligt åtskilliga vittnesmål försökte han rigga utgången av 1983 års Main Event så att han själv skulle vinna, och därmed genom ett antal sidovad klå flera bookmakers på över fem miljoner dollar. Eftersom förstapriset det året ”bara” låg på 540.000 dollar, lyckades Flynt genom att erbjuda tillräckligt höga och frestande belopp muta några motspelare att i kritiska lägen förlora stora potter mot honom. Turneringsledningen fick dock höra talas om saken, konfronterade honom med vittnesmålen och tvingade Flynt att lämna turneringen på 12:e plats, bland 108 deltagare.


En t-tröja för riktiga män

I WSOP-souvenirshopen på Rio i Las Vegas finns denna t-tröja, med devisen REAL MEN WEAR BRACELETS, till salu. Nå, ”målgruppen” omfattar i alla fall någonstans mellan 700 och 800 nu levande personer... :-)

 

CITATET

Du vill inte infinna dig till en revolverduell beväpnad med enbart en kniv.
Proffset Sammy Farha, tvåa i VM 2003, om vikten av att ha bra startkort på handen.


Klädpoker i Las Vegas?

Inne på kasinot Excalibur längs Strippen fotograferade jag denna skylt med reklam för deras lördagsturneringar. Nej, jag är inte närmare bekant med hur de går till...

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

 

En fråga jag fått några gånger – lite pokerhistoriker som man blivit – är varför just 25-50 utgör ”industristandard” när det gäller startmörkar i turneringar.

Ja, varför det? Förvisso finns det många fall som avviker: när jag spelar sit-and-go på Unibet på nätet är startmörkarna 10-20; och i till exempel några av turneringarna i Master Classics of Poker i Amsterdam är startmörkarna behagliga 25-25.

Ett faktum du bör ha klart för dig är att i en turnering, till skillnad mot ett cashgame, saknar markerna framför dig varje som helst koppling till en ”riktig” valuta; de är bara ett sätt att hålla reda på den inbördes ställningen mellan dig och dina medtävlare, som leksakssedlar i Bondespelet eller nedklottrade siffror på ett papper. Faktum är ju att det ofta också står just NO CASH VALUE eller något motsvarande på liveturneringsmarkerna. Så varför inte i en tävling som till exempel Unibet Open, där startkapitalet är 15 000 och startmörkarna 25-50, hänsynslöst dividera med 25 överallt så att alla i stället startar med mörkar på modesta 1-2 och ett kapital på 600? Matematiskt skulle det inte vara någon skillnad, även sedan när mörkarna med jämna intervall går upp till 2-4, 3-6, 4-8 osv. Den mest intressanta siffermässiga relationen är ju hur många gånger stora mörken du har i utgångsläget – alltså hur ”djupstackat” spelet inledningsvis är.

Att det i turneringar bara handlar om fiktiva poängvärden på turneringsmarkerna hindrar inte att man faktiskt ser på dem på olika sätt på var sin sida om Atlanten. I Europa är det påfallande att till exempel 95 000 i stapeln är just, ja, nittiofemtusen och inget annat; helt enkelt en siffra som sådan. I USA däremot är det påfallande att i många reportage från liveturneringar hamnar det ett ”$”-tecken framför dessa 95 000 – och vem har inte hört Mike Sexton i WPT-programmen på TV använda upphetsade fraser som ”He bets out ninety-five thousand dollars!” om skeendet på bordet?

Kanske finns det i USA en kvardröjande psykologisk koppling, just när det gäller dessa turneringsmarker. För när världens första turnering hölls, i maj 1971 på Binion’s Horseshoe i Las Vegas, hade man förstås bara en mycket vag uppfattning om hur den borde struktureras eller vilka siffror som skulle gälla, varför man helt enkelt kopierade beloppen från dåtidens högsta cashgames.

De två grundkoncepten att låta mörkarna eskalera med jämna mellanrum samt att låta alla starta med lika mycket i marker hade man kommit på inför 1971 års WSOP; men vilka siffror var ”rätt” i respektive fall? Jo, då för fyrtio år sedan, när man kunde få ett skrovmål mat för två dollar och ett hyggligt hotellrum för tre dollar natten, var $25-$50 no-limit helt enkelt det högsta cashgamet som erbjöds på kasinona i Vegas – och även då bara undantagsvis när affärsmän och texasproffs drabbade samman, eftersom ”turisterna” oftast höll till nere på antingen 25 cent–50 cent limit eller 50 cent-$1 limit. Alltså valde man $25-$50 som startmörkar och bestämde sig den gången för $5000 i startkapital för vilket deltagarna betalade exakt det... och spelade med cashgamemarker, inget annat fanns ju till hands. Först senare skulle man komma på det självklara i att använda speciella turneringsmarker, som inte har någon koppling till inköpets storlek. Lika logiskt den gången – när bara sex personer deltog i världens första turnering – var att man använde konceptet ”winner takes it all”, varför Johnny Moss efter tillbakaväxling av cashgamemarkerna fick 30 000 dollar i kontanter i en skokartong (!) av självaste Benny Binion, för att ha vunnit Main Event som 1971 för övrigt var ”the only event”.

Så där har du svaret: världens allra första turnering var helt enkelt siffermässigt kopierad efter de högsta cashgamen då för fyrtio år sedan, och sedan dess har 25-50 förblivit ”industristandard” i tävlingar... även om variationerna numera är stora.

Och så till den andra frågan, om varför man nu fyrtio år senare, med en mycket djupare förståelse för matematiken i turneringar, fortfarande har 25-50 som industristandard – och i de riktigt stora tävlingarna i stället har höjt startmörkarna till 50-100 eller ännu mera?

Den frågan kan jag besvara med ett enda ord: psykologi. Startmörkar på hypotetiska 1-2? Och i ett VM där världseliten är på plats? Man kan ju föreställa sig hur futtigt det skulle låta om kommentatorerna på ESPN upphetsat hojtade "Chris Björin kontrahöjer till nittiofem!!"

Även 1972 var startkapitalet i VM 5 000; året 1973 blev det 10 000 och förblev så ända fram till 2007, då man höjde till 20 000 och samtidigt också höjde startmörkarna till 50-100. Året 2009 höjde man till 30 000 i startkapital, men lät startmörkarna förbli 50-100. Och skälet till höjningarna? Att andra storturneringar som WPT-finalen då faktiskt siffermässigt kommit ifatt och gått om Main Event i WSOP, varför man svarade på ”upptrappningen” med att också införa nya och högre belopp.

Alltså har vi i megaturneringarna hamnat på siffror som, hur fiktiva de än är, ska dels låta imponerande och dels i TV-rutan ge upphov till markerstaplar som får folk att spärra upp ögonen. Att startfälten eskalerat i storlek har förvisso också hjälpt till. I årets VM krävs det i snitt cirka 300 000 i marker enkom för att ta sig in i pengarna: året 1977, när Doyle Brunson vann sitt andra VM, hade alla deltagarna på finalbordet bara hårsmånen mera marker än så... tillsammans.

Men låt oss ägna oss åt ett tankeexperiment: det är finalbordet i årets VM i november, och det finns aningen över 205 miljoner i marker där. Mörkarna är, kan vi säga, på 150K-300K och med en ante på 50K när finalbordet inleds. Hur många marker behövs då i praktiken, som minimum?

Minsta valören måste av matematiska skäl vara 50 000. Anta att de 205 miljonerna är jämnt fördelade på de nio kvarvarande spelarna = nästan 23 miljoner var. Då hade det faktiskt i praktiken räckt mer än väl med åtta x 50 000, elva x 100 000, fem x 500 000 och nitton x 1 000 000, alltså ungefär 43 marker var i snitt.

Det ser inte så imponerande ut i TV, va? Några fjuttstaplar framför varje lirare... och än värre kan det bli här i mitt tankeexperiment när det väl blir dags för heads-up i årets VM: om vi säger att mörkarna då nått 500K-1M och med en ante på 200K hade de 205 miljonerna kunnat reduceras till runt sextio marker SAMMANLAGT, alltså trettio marker var, i de sex olika valörerna 100K, 500K, 1M, 5M, 10M och 25M. Som jämförelse – och ett sammanträffande – utgjordes startstapeln i årets VM av just trettio marker var, i sex olika valörer! Observera att själva spelet heads-up hade fungerat både smidigt och praktiskt med dessa behändiga staplar... men hur imponerande hade det sett ut?

Nej, varje bildproducent vet att verkligheten gör sig bättre på TV: spelarna som nått hela vägen fram i en jätteturnering SKA sitta förskansade bakom inte bara basebollkepsar och kolsvarta Ray-Bans, utan även bakom markerstaplar så höga att de får tittarna att tro att finalbordet undertill stöttas upp med domkraft. Är det VM och "biggest in the world", så är det; vem vill se deltagarna heads-up i världsmästerskapet ha ynka trettio marker var framför sig, hur praktiskt och behändigt det än vore? (Gör själv experimentet att skjuta in till exempel fjorton höga staplar i potten, den ena efter den andra, ska du se hur otympligt det är i praktiken.)

Så fungerar psykologin i modern, televiserad turneringspoker: är det spel uppe i jonosfären ska deltagarna ha bombmattor med markerstaplar framför sig, just för att markera att man befinner sig ljusår ifrån allmänhetens poker hemma vid köksbordet. Och kanske är det dessutom något inbyggt i den mänskliga naturen, detta med inflation i siffror. Titta bara på vanlig bridge, där poängen överallt skulle kunna divideras med 10 utan att på något sätt ändra någonting i spelet – men nog känns det väl lite, lite extra tillfredsställande att ta hem fyrtio poäng, snarare än fyra poäng?

Det ligger alltså i mänsklighetens natur. Men kommer vi att dra gränsen någonstans? Eller kommer våra barnbarn att tycka att 250 000 i startkapital och mörkar som börjar på 500-1000 är vardagsmat? Man kan ju undra.

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

Dan Glimne kommer att dela med sig utav sina välkända pokernotiser och anekdoter regelbundet hos oss på PokerStrategy.com. 

Notiserna är separerade från varandra och skrivs färskt från Dan om diverse ämnen som intresserar Dan eller är aktuellt för det Dan sysslar med just nu.

Mannen bakom WSOP

Så här såg han ut: Benny Binion (1904-89) från Texas, som 1949 i Las Vegas köpte upp nedgångna Eldorado Club och Apache Hotel och slog ihop dem till kasinot Binion’s Horseshoe. Det kasinot blev år efter det första i Downtown att ha mattor på golvet, i stället för sågspån som alla konkurrenterna hade! Året 1970 fick Binion så idén till World Series of Poker.

 

CITATET

"Vi hade över ett dussin spelare förra året! En dag kommer vi kanske att ha tjugofem. För tusan, det kanske till och med blir femtio någon gång."
Kasinoägaren Benny Binion i en tidningsintervju inför 1974 år WSOP


WSOP-anekdoten

Den mest legendariska comebacken i WSOP:s historia inträffade 1982 i Main Event, och för den stod Texasproffset Jack ”Treetops” Straus. Efter att på eftermiddagen den första speldagen ha skjutit in alla sina marker i potten – trodde Straus – och förlorat reste han sig upp, plockade ihop sina tillhörigheter, hittade till sin överraskning ännu en 500-spelmark under en pappersservett, och satte sig ned igen; fullt legalt, eftersom han inte yttrat orden ”All in”. Med mörkarna på väg mot honom hittade han rätt kort, stoppade in femhundringen, vann mörkarna när alla andra slängde sina kort, och upprepade manövern igen i nästa giv. Sedan följde en mästerligt upplagd kampanj när Straus aggressivt betade, bluffade och synade sig uppåt, timme för timme, och kunde avsluta den andra dagen som chipleader med 390.000 i stapeln. "Jag hade bara en växel, och den var buss på dom", kommenterade Straus efteråt. Väl på finalbordet slog han ut samtliga sina åtta motspelare, inklusive Doyle Brunson, "Sailor" Roberts, Berry Johnston och som avslutning Dewey Tomko. Det var efter den heroiska insatsen som Straus i en intervju myntade det numera klassiska uttrycket "all you need is a chip and a chair”!


Poker i annan tappning...

Det är inte bara ”vanlig” poker som man kan tävla i här i Las Vegas. På bilden ser du hur man inne på Rio Hotel & Casino (just det, WSOP-stället) förbereder en turnering i videopoker (!) och med anmälningsavgiften 20 dollar. Varje maskin är i startögonblicket laddad med 1000 ”credits” och deltagarna har sedan en viss tid på sig att spela ihop mer än alla konkurrenterna!

 

Årets bästa svenska livecashar

Så här ser – innan vi kommer in i pengarna i Main Event i WSOP – topp-åtta-listan ut, över 2011 års bästa blågula liveturneringscashar hittills:

(1) Alexander Anter (etta i WSOP Event nr 56), $777 928
(2) Martin Jacobson (tvåa i EPT Deauville), $762 185
(3) Michael Tureniec (etta i EPT Köpenhamn), $679 244
(4) Per Linde (tvåa i EPT Köpenhamn), $449 740
(5) Lukas Berglund (etta i WPT Barcelona), $327 546
(6) Martin Jacobson (fyra i EPT Berlin), $327 337
(7) Thomas Pettersson (nia i EPT-finalen i Madrid), $141 002
(8) Nikolas Liakos (femma i EPT Köpenhamn), $137 685

Vin för gamblers?

Den här flaskan såg jag i en vinbutik längs The Strip: en kalifornisk Shiraz från 2006, och säkert värd inköpet enbart för etikettens skull...

 

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

 

Den ”Svarta Fredagen”, när FBI och amerikanska justitiedepartementet (DoJ) i en samfälld aktion i april i år stängde ned PokerStars, Full Tilt, Ultimate Bet och Absolute Poker, satte skräck i en avsevärd del av onlinepokervärlden – framförallt i USA. Eftersom mycket av det som skrivits efteråt dock är felaktigt, kan det vara på sin plats att jag efter diskussioner med några insatta människor här i Las Vegas reder ut saker och ting inklusive händelsekedjan, samt det aktuella läget just nu.

Ingen federal lag i USA gör det olagligt att spela poker online. Den så kallade UIGEA-lagen (the Unlawful Internet Gambling Enforcement Act) ändrade inte de redan tidigare existerande lagarna som rör spel om pengar; den förbjöd bara uttryckligen transfererandet av pengar avsedda för spel som är ”olagliga enligt applicerbara federala eller delstatliga lagar [...]”, och den i det här fallet applicerbara federala lagen är ”the Wire Act” från 1961. Är något inte illegalt enligt the Wire Act, så är det inte heller illegalt under UIGEA – och federala domstolar har tidigare slagit fast att Wire Act-lagen gäller inte onlinepoker, utan är enbart applicerbar på sportsbetting. Vad gäller delstatliga lagar finns det bara ett fåtal delstater i USA som just nu uttryckligen förbjuder onlinepoker, däribland Washington och Nevada. (En lagändring förbereds just nu i Nevada, dock – inte oväntat – i sådan form att de fysiska kasinoföretagen får vara med på ett hörn.)

Det är inte heller förbjudet för en amerikansk bank att transferera pengar till en onlinepokersajt. Detta faktum följer av de lagar och prejudicerande domslut som omnämns ovan. Banker är dock bevisat riskobenägna, vilket har lett till de problem som jag nu ska komma till här nedan.

Amerikanska banker har under åren förhindrat insättningar till och utbetalningar från onlinepokersajter, men av fel skäl. Några har felaktigt trott att UIGEA-lagen omfattar onlinepoker, eller varit oroade för att en onlinepokersajt som vänt sig till amerikanska spelare också erbjudit sportsbetting; andra har kommit till slutsatsen att det varit förbundet med stora svårigheter att urskilja vilka insättningar och utbetalningar som varit lagliga, och har därför helt sonika tagit det säkra för det osäkra och blockerat transaktioner med vissa offshoresajter.

Av dessa skäl har onlinepokersajter i flera fall som motåtgärd etablerat ”frontföretag”. För att undvika blockering av transaktioner har onlinesajterna låtit upprätta och registrera skalbolag med namn av mera oskyldigt slag, som... tja, låt oss säga ”Bills Växtförädling”. En spelares insättning hos PokerStars har alltså officiellt inte registrerats som en insättning hos Stars, utan hos ett annat företag. De federala banklagarna i USA förbjuder dock strängeligen att man döljer den korrekta identiteten hos en transaktion, eller hos de inblandade parterna; häri ligger de verkliga skälen bakom FBI:s och DoJ:s tillslag.

Framförallt DoJ använder sig nu av dimridåer för att vilseleda onlinepokervärlden. De har medvetet inlett en kampanj som spelar på allmänhetens rädslor, och som felaktigt antyder att UIGEA-lagen har skarpa tänder. Faktum är dock att de åtalade är misstänkta för pengatvätt och bankbedrägerier, inget annat. Det amerikanska justitiedepartementet har helt enkelt kastat in formuleringarna om UIGEA i potten i avsikt att skapa förvirring och fruktan, hos främst de amerikanska onlinepokerspelarna.

Förvänta dig fällande domar och höga böter. Skälet till dessa fällande domar är att misstankarna om pengatvätt och bankbedrägerier samt diverse andra ekonomiska oegentligheter verkar vila på en solid grund; men blanda inte ihop dessa kommande domar med onlinepokern som sådan, eller med UIGEA. Dock är det en beklaglig följd av de kommande domarna och höga bötesbeloppen att det går ut över spelarna; när röken lagt sig kommer det sannolikt inte att finnas pengar kvar till dessa, så att de får tillbaka samtliga sina innestående medel.

Den amerikanska regeringen, via dess förlängda arm DoJ, spelar just nu helt enkelt ”poker” på en mycket hög nivå. Den försöker bluffa främst de amerikanska onlinepokerspelarna, och använder sig av grumliga men skickliga formuleringar samt förlitar sig på att den inte ska tvingas till syn och behöva visa upp sina hålkort. Pressreleasen och senare uttalanden från DoJ och FBI har avsiktligt betonat UIGEA men förskjutit fraserna om bankbedrägerianklagelserna i bakgrunden, och hoppas att allmänheten ska blanda ihop det hela och bli rädda för allt som har med onlinepoker att göra.

I det vakuum som uppstått, med bortfall av en ansenlig del av marknaden, finns nu stora möjligheter för nya – samt redan existerande – operatörer att kapa åt sig delar av onlinepokermarknaden. För spelarna är det viktigt att hålla i huvudet att i jurisdiktioner där onlinepoker inte är antingen uttryckligen förbjudet eller kringskuret av existerande lagar, är det helt enkelt legalt – och för de amerikanska spelarna gäller detta alltså i nästan samtliga delstater. Var också säker på att amerikansk onlinepoker så småningom kommer att återhämta sig, främst av det enkla skälet att de som vill se denna spelform utgör en ansenlig påtryckningsgrupp inom väljarkåren.

Samtidigt gäller det dock som spelare att du ALLTID noggrant ska välja vilken onlinesajt du spelar på. En som öppet tar emot insättningar och gör utbetalningar, själv eller via en ”godkänd” tredje part som PayPal och Neteller, inger förtroende och bör inte ha något att dölja. Och självklart gäller att de belopp du har innestående på en onlinepokersajt aldrig får överstiga vad som utgör en acceptabel personlig risk för dig. Dessutom ska du självklart välja en sajt som gärna har funnits ett tag och som opererar i enlighet med vad som är normal och ansvarsfull affärsetik, till skillnad mot till exempel de interiörer som nu är på väg att rullas upp i fallet med Full Tilt.

Som vännen Micke Norinder brukar säga: ”Hur svårt kan de’ va’?”

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

Dan Glimne kommer att dela med sig utav sina välkända pokernotiser och anekdoter regelbundet hos oss på PokerStrategy.com. 

Notiserna är separerade från varandra och skrivs färskt från Dan om diverse ämnen som intresserar Dan eller är aktuellt för det Dan sysslar med just nu.

 

Ett svenskt WSOP-armband

Det blev ett sjätte blågult WSOP-armband när 22-årige Alexander Anter från Uppsala tog hem Event nr 56, $1500 NLH, samt imponerande 777.928 dollar! Dvs. innan finansminister Anders Borg möter upp på Arlanda med en inbetalningsblankett avseende skatten... det är hur som helst brutto den tionde största livecashen i svensk pokerhistoria!

 

 

... och WSOP-historia skrevs!

Och inte nog med det, när Alexander Anter vann var det för första gången i WSOP-historien med en royal straight flush som den avgörande handen! Alexander hade spA-ru4 på handen mot den andres A-2 off, och bräden blev spQ-spK-sp10-sp4... spJ!!! Chansen att få en royal i Texas hold’em? Ungefär 1 på 124.000...

 

 

Blågula cashar i årets WSOP

Och därmed kan det innan vi når fram till pengarna i årets Main Event vara dags att titta på tio-i-topplistan över årets bästa svenska cashar hittills i WSOP:

1) Alexander Anter (etta i Event nr 56, $1500 NLH): 777.928 dollar
2) Daniel Haglund (åtta i Event nr 8, $1000 NLH): 64.186 dollar
3) Chris Björin (tvåa i Event nr 9, 2-7 NL Draw Lowball): 63.112 dollar
4) Mikael Thuritz (åtta i Event nr 11, $10K Omaha Hi-Lo): 54.837 dollar
5) William Thorson (13:e i Event nr 46, $10K NLH Six-Max): 43.976 dollar
6) Karl Johansson (tia i Event nr 28, $1500 NLH): 34.458 dollar
7) Chris Björin (sexa i Event nr 44, $2500 Razz): 33.338 dollar
8) Erik Sagström (13:e i Event nr37, $10K H.O.R.S.E.): 31.719 dollar
9) Martin Jacobson (25:a i Event nr38, $1500 NLH): 15.950 dollar
10) Andreas Adolfsson (32:a i Event nr43, $1500 NLH): 15.659 dollar

Förhoppningsvis är listan rejält reviderad när dammet lagt sig efter finalbordet i VM i november...


CITATET

"Jag tvingades välja mellan att bli advokat eller professionell spelare, och fastnade för det mer hedervärda av de två."
Framlidne pokerlegenden David ”Chip” Reese i ett klassiskt uttalande


Något för hemmabruk?

Den här spelmaskinen, där du lirar Texas hold’em heads-up mot maskinens ”artificiella intelligens”, hittade jag inne på kasinot Palazzo i Las Vegas.

 

 

WSOP-anekdoten:

Stuart ”The Kid” Ungar, den ende som spelat till sig hela tre världsmästartitlar, kunde faktiskt även ha stoltserat med en fjärde. I VM 1990 fick Stu ihop en absolut, total monsterstapel av marker redan under den första dagen, men överdoserade under natten på narkotika och fördes akut till sjukhus när han hittades på morgonen. Kvar blev dock hans markerstapel, som trots decimerandet via mörkar och ante överlevde fram till finalbordet den tredje dagen där den slutade på nionde plats, och i efterhand gav Stu över tjugotusen dollar i prispengar!

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

 

I första omgången så håller jag mig ifrån all socker och i andra hand äter jag minimalt med kolhydrater. Skulle någon vara intresserad i att lära sig mera om LCHF så rekommenderar jag Sveriges mest lästa hälsoblogg just nu www.kostdoktorn.se.

Mitt resultat än så länge är att jag blir inte lika trött och klarar att fokusera på ett högt nivå i längre tid åt gången. Jag upplever inte speciellt ofta att jag är helt slut och inte klarar av att tänka på grund av man har behov för mat. Konsekvensen är att jag börjat spela flera längre sessioner. Så jag kan helt klart rekommendera denna diet när man är pokerspelare.

 

 

Ett nytt land

Jag har bott i Danmark i ca fem år, om en snar framtid kommer jag att flytta. Närmsta valet så blir det tillbaka till Sverige. Den oklara skattepolitik omkring poker som är i Sverige gör inte det valet enklare. I Danmark så har Skat (skatteverket) en sida för pokerspelare om hur man skall förhålla sig till beskattning av olika former för intäkter vid spel. På Skat's hemsida kan man också läsa sig till hur man skall göra avdrag på förluster och utgifter vid live turneringar, jag har t.o.m. direktnummer till en medarbetare som har hjälpt mig ett par gånger.

För att eventuellt slippa beskattning på PokerStars så skulle jag kunna flytta till något mer exotisk som Gilbratar, men även London verkar vara populärt alternativ eller Malta där väldigt många danskar bor. Jag kan inte klaga på valmöjligheterna.


Nya motståndare

Resultatet hittills har gått lite upp och ner, på grund av dålig struktur har jag spelat för mycket tid på c-nivå. Eftersom jag känner mig mera säker i mitt spel så försöker jag alltid att ha minst fyra bord uppe hela tiden. Det har inneburit att jag spelar många regulars, som tyvärr är inte alla är lika villiga till att spela. Av dem som jag har spelat emot, som varit väldigt duktiga, är den enda skillnaden (som jag kan se) deras bankrulle och att dom förmår att vara konstant aggressiva. Denna aggressivitet kan vara svårt att spela mot i en HU-match då man ofta missar och ofta har marginella händer. I poker handlar det om små fördelar och skruva på allt där man kan få en liten fördel.

Ett ställe jag är säker på jag har en stor fördel är att jag är klar över att det är väldigt mycket i mitt spel jag behöver jobba med. Det tror jag inte många pokerspelare tycker och framförallt gör en instats för att förbättra sig. Här är något man kan hämta väldigt stora fördelar mot sitt motstånd, att faktiskt vara klar över hur lite man egentligen vet om poker och ge mycket tid till att förbättra sin brist på kunskap. Den enda skillnaden mellan en fisk och mig är att jag vet när jag är en fisk.

Siffrorna för årets WSOP, alla 58 eventen inklusive Main Event, ligger nu på bordet – och ännu en gång har rekorden stått som spön i backen. Trots alla doom-and-gloom-profetior efter Svarta Fredagen den 15 april borta i USA, när FBI och amerikanska justitiedepartementet slog till mot några stora onlinepokersajter, överträffar WSOP 2011 förra årets tillställning på många punkter.

Eventen med lägre inköp gick faktiskt upp i antalet deltagare, medan Main Event inte drabbades alltför hårt av den kraftiga nedgången i antalet nätsatelliter: årets deltagarsiffra i VM hamnade på 6865 deltagare, något ned jämfört med 2010 års siffra på 7319. Nå, även så är årets VM den tredje största liveturneringen i historien, icke att förglömma! Och deltagarsiffran i eventet med det allra högsta inköpet, Event nr 55 som var $50.000 Poker Players Championship, gick faktiskt upp från 116 förra året till 128 i år – men så är också nätsatelliterna till detta monsterinköpsevent lätt räknade.

Det totala antalet starter i alla 58 eventen blev 75.672 stycken, upp nästan 4 procent jämfört med 2010. Den totala prispoolen för alla eventen blev 191.999.010 dollar – alltså tuppfjätet under 192 miljoner dollar – vilket även det är den högsta noteringen i WSOP:s historia. Och vi fick se nytt rekord för event med bara en enda startdag (3752 stycken, i $1000 Seniors NLH), nytt rekord för antalet event med en miljon dollar eller mera i prispotten (46 av de 58 eventen), nytt prispoolrekord för en heads-upturnering (3.040.000 dollar), nytt deltagarrekord i en Omahaturnering (1071 startande), och ett antal andra noteringar – inklusive den äldsta kvinnan någonsin att delta, 91-åriga Ellen Deeb!

Och det ÄR ett mäktigt ögonblick varje gång jag kliver in i Amazon Room eller Pavilion på kasinot Rio, och ser pokerbord på rad hela vägen bort till horisonten. För den synen, och för de gigantiska deltagarsiffrorna som på 1970-talet hade varit ren science fiction, har vi i hög grad en man – samt slumpens skördar – att tacka; låt mig återkomma till honom om ett ögonblick.

Under 1970–2003 växte antalet deltagare i VM i poker, alltså Main Event, odramatiskt med runt tio procent för varje år. Men från 2003 till 2004 inträffade vad man på nuspråk kallar ett paradigmskifte: antalet deltagare TREDUBBLADES, från 839 till 2576. Megastartfältens tidevarv hade inletts.

Vad hände? Jo, Chris Moneymaker vann VM år 2003. Han kom från ingenstans, vann en fyrtiodollarssatellit på en nätsajt, och rodde sedan hem titeln och motsvarande tjugo miljoner kronor efter att heads-up ha besegrat proffset Sammy Farha.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss ett parallellt och kontrafaktiskt universum år 2003: ett där Moneymaker i stället får sin omtalade bluff på finalbordet nedsynad, eller redan dessförinnan inte floppar tungt i ett kritiskt läge och därmed blir utslagen på låt oss säga respektabla 31:a plats, men inte bättre än så. Omvärlden har fått bevisat för sig att optimistiska Internetkvalare inte har i de stora livesammanhangen att göra. Dessutom har Harrah’s-koncernen precis övertagit kasinot Binion’s Horseshoe som länge vacklat på konkursens rand, och på köpet fått varumärket WSOP som de inte riktigt vet vad de ska göra med. Den nyblivne världsmästaren 2003 heter Sammy Farha, ännu ett medelålders pokerproffs med cigarretten dinglande i mungipan och som bara motvilligt ger korthuggna intervjuer. Mediaprofil? Tillväxtbransch? Let’s get real here, buddy.

Någon som tror att vi då hade fått se 2004 års megastartfält? Den explosionsartade uppgången för nätpoker? Pokerrum med femtio eller ännu flera bord här i Las Vegas? WPT och EPT? The Poker Channel på satellit-TV? Och det kanske viktigaste av allt, miljoner amatörer som rycker till och säger till sig själv att ”Vaf-n, kan den där snubben så kan väl jag!?”

Kanske hade den utvecklingen på sikt kommit ändå, men flera år senare än nu. Den betydelse Moneymakers bedrift året 2003 fick för spelet kan knappast överskattas. Intervjuerna med honom i tidningar, radioprogram och TV-soffor tände drömmen för miljoner andra pokerspelare världen över: kan en okänd 37-årig revisor från Tennessee nå toppen, ja, då kan vi det med.

Låt oss vara tacksamma för det universum vi i stället fick. Och träffar du Moneymaker under en av dessa jätteturneringar, så skaka hand med honom och tacka honom för att han för all framtid ändrade poker; det har jag gjort.


DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

Dan Glimne kommer att dela med sig utav sina välkända pokernotiser och anekdoter regelbundet hos oss på PokerStrategy.com. 

Notiserna är separerade från varandra och skrivs färskt från Dan om diverse ämnen som intresserar Dan eller är aktuellt för det Dan sysslar med just nu.

 

 

Kvinnornas Hall of Fame

Inne på kasinot Binion’s i Downtown i Las Vegas hänger också tavlor med de kvinnor som hittills valts in i Hall of Fame: Barbara Enright, Marsha Waggoner, Susie Isaacs och Linda Johnson.

 

Pokerspelerskor med tuffa smeknamn:

Vanessa "Lady Maverick" Rousso
Liz "Poker Diva" Lieu
Sandra "Black Mamba" Naujoks
Liv "Iron Maiden" Boeree
"Hot Chips" Tiffany Michelle
Isabelle "No Mercy" Mercier


WSOP-anekdoten

Från 1979 och till och med 1983 spelades årligen i WSOP en ”Mixed Doubles”-turnering för lag bestående av en man och en kvinna; de enda gångerna i WSOP-historien då dubbla guldarmband delats ut i samma event! Första laget att vinna tävlingen, året 1979, var Starla Brodie och Doyle Brunson. Kanske en disciplin att föreslå inför nästa års live-SM?


Författarinnor i poker

På Gamblers Book Club i Las Vegas finns en speciell sektion med pokerlitteratur av och för kvinnor – och även vi män får garanterat nya insikter av att studera böckerna där...

 

CITATET

"En av farorna för den erfarna spelaren är att hon blir nöjd med sitt eget spel; hon slutar att lära sig och att utvidga sina förmågor."
Proffsspelerskan Cat Hulbert i sin bok "Outplaying the Boys".


För kvinnor med ruter i

Den välklädda pokerspelerskan kanske gärna tar på sig denna tröja som kan ses i souvenirbutiken här i WSOP – och med en elegant Marilyn Monroe-travesti, inkluderande det vitsiga sammanträffandet att engelskan använder samma ord för ”ruter” som för ”diamanter”!

 

 

 

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

VM i poker, Main Event här i WSOP, är nu i gång och för deltagarna finns inget annat än poker och åter poker som gäller. Och alla vi vet vad som stundar: blod, möda, svett, tårar, tragedier och triumfer, glädjetjut och nattsvart förtvivlan blandade med varandra, i pokervärldens motsvarighet till Cannae, Waterloo, Agincourt, Lützen och Narva; och allt inför TV-kamerorna i direktsändning, längs den långa och mödosamma vägen fram till det finalbord som hägrar någonstans i fjärran. I en turnering av denna dignitet och omfattning, med tio timmars speltid varje dag, måste jag som deltagare fatta 400-500 beslut per dag... och det räcker med att ett av dem är ordentligt fel, så är jag historia och förpassad ut genom bakdörren i en body bag.

Men det är också just här inne i turneringslokalerna på Rio i Las Vegas som jag drabbas av det som japanerna kallar för en ”satori”: en plötslig och djup insikt.

Jag har helt missat den totala bilden.

Vad än den slutgiltiga deltagarsiffran kommer att hamna på, så är den gravt missvisande: den är bara toppen på ett isberg. Det totala antalet förhoppningsfulla spelare, världen över, som från början kämpat med ambitionen att ta sig hit till detta WSOP måste vara svindlande.

I långt över hundra länder, i satelliter på många, många dussintals olika webbsajter men också på kortklubbar, kasinon och till och med i några privata homegames, har män och kvinnor under nästan ett års tid siktat på och drömt om en plats i Main Event. Hur många kan dessa sammanlagt vara? Det vete endast pokergudarna. Men själva huvudturneringen här i WSOP utgör, trots att den är världens mest årliga omskrivna pokerhändelse, ändå bara den lilla synliga spetsen på en gigantisk pyramid där säkert bortåt miljonen individer utgör basen. För var och en som tagit plats här i Amazon Room och Pavilion på Rio, har hundraden hoppats, försökt och misslyckats.

Kanske är, om man tar med allt detta i beräkningen, årets VM i poker helt enkelt världens största enskilda tävling alla kategorier om man ser på det totala, och jag menar det t-o-t-a-l-a, antalet deltagare i ett nära årslångt arrangemang.

Det är nästan ofattbart. Och ännu ofattbarare kommer det att kännas när vi så småningom är nere i ”the November Nine”: de nio spelare som till sist kommer att ha lyckats med det nästan ofattbara, nämligen att gå till finalbordet i VM. Hur kommer de att känna sig inombords när de om några månader marscherar in under strålkastarnas sken för den slutgiltiga kampen, likt gladiatorer på väg in i Colosseum en gång? Det är kanske inte för inte som dagens pokerbord har samma ovala form som en gång arenorna i antikens Rom. Hell, Caesar; de som skall dö hälsar dig!

Och uppe på scenen i Pavilion kan man i en bevakad glasmonter se det glittrande, massiva, diamantbeströdda guldarmband som segraren kommer att få; olympens lagerkransar i modern tappning. Ingen som ser det kan annat än fantisera om hur det skulle kännas att få bära det, som rättmätig ägare.

DAN GLIMNE

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!

Dan Glimne kommer att dela med sig utav sina välkända pokernotiser och anekdoter regelbundet hos oss på PokerStrategy.com. 

Notiserna är separerade från varandra och skrivs färskt från Dan om diverse ämnen som intresserar Dan eller är aktuellt för det Dan sysslar med just nu.

 

 

Där WSOP började

I Downtown i Las Vegas hittar man det legendariska kasinot där WSOP en gång började, året 1970: Binion’s, som på den tiden hette Binion’s Horseshoe. ”Where It All Began”, är deras officiella slogan i sammanhanget – och självklart har de fortfarande ett pokerrum!

 

Pokerns Hall of Fame

Det är också inne på Binion’s som man hittar den vägg med porträtt som utgör pokerns Hall of Fame, där många av spelets legender är avporträtterade: från Wild Bill Hickok till David ”Chip” Reese, och från Johnny Moss till Stu ”The Kid” Ungar!

 

 

WSOP-anekdoten

Ännu saknar årets VM några av de riktigt memorabla ögonblicken som man kommer att prata om. Ett praktexempel är 2002 års Main Event i WSOP, när Phil Hellmuth inför finalbordet högljutt kritiserade ”amatören” Robert Varkonyi och lovade raka sig flintskallig om den senare skulle ta hem världsmästartiteln. Det gjorde dock Varkonyi, men till Hellmuths heder får sägas att han, som amerikanerna uttrycker det, ”puts his money where his mouth is”: en kvart efter segerceremonin för Varkonyi lät sig Phil rakas totalt kal på skallen, inför hundratals förtjusta åskådare!


CITATET

"Jag är en bättre spelare nu än när jag vann titeln 2004, men det är å andra sidan alla andra också."
Förre världsmästaren Greg Raymer i en intervju i tidskriften Poker Pro


"Shuffle up and deal!"

Denna berömda fras, som i dag i olika turneringar världen över används som mer eller mindre "officiell" startsignal, myntades i slutet av 1980-talet. Upphovsman är Jack McClelland, som under åren 1985-1999 var turneringsledare för WSOP – först som assistent till Eric Drache, sedan i sin tur assisterad av Jim Albrecht – på Binion's Horseshoe.


Världens största ljusskärm

Ovanför Fremont Street som är centrum i Downtown byggde man 1995 ”The Fremont Street Experience” som turistattraktion: världens största ljusskärm, 460 meter lång, försedd med över 12 miljoner LED-lampor och uppbackad av ett ljudsystem på 550.000 watt! Att se och höra den dundra igång är något som måste upplevas om du är i Las Vegas!

 

DAN GLIMNE

 

Dan Glimne är en av Sveriges mest kända spelauktoriteter, och dessutom pokerambassadör för svenska Unibet. Du hittar hans krönikor där. Läs mer om unibet!